Artikkelin pääkuva:

Sirkka melkein 8 vuotta ja Toko- koiran kanssa.

Luotsintytär Sirkka Kalskela, melkein 8 vuotta kirjoitti heinäkuussa 1954 mitä tapahtui kesäpäivänä saaressa.

Olen melkein 8 vuotias ja on ilta.                                                                                                                           

Olipa hieno päivä! Aurinko paistoi koko päivän ja meillä muksuilla oli hurjasti tekemistä.      Heti aamusta mentiin koko porukalla Laguuniin uimaan ja nauttimaan kallioiden lämmöstä. Siellä viivyttiin niin kauan, että oltiin vähällä unohtaa mennä kaupungista tulevaa muonavenettä vastaan. Onneksi muistettiin, muuten olisivat meille tilatut herkut ehkä menneet pilalle. Suklaa sulaa nopeasti, täällä kun ei ole lainkaan sähköä niin että mikään viileäsäilytystä tarvitseva ei oikein tahdo säilyä hyvänä. Jotkut talvikaverit koulussa ihmettelivät kovasti, kun kerroin, ettei saaressa ole ollenkaan sähköä eikä edes puhelintakaan. Paitsi luotsituvassa, mutta se puhelin on vain virka- asioitten hoitoon ja ruokien tilaukseen kahdesti viikossa. Kun kaupunkiostokset olivat tutkittu keräännyttiin Majakanmäelle. Sinne tuli Moan ja minun lisäksi Tapani ja Pertti ja Kari ja Mikko ja Markku.     Ne ovat Helsingistä ja Kari on Raumalta. Meidän Anna- Maija ja Wikströmin Marita on jo niin isoja, ettei ne tule enää leikkimään, uimaan ne tulee kyllä. 

Lintuhautajaiset

Mentiin Pohjoisille soille tutkimaan joko hillat olisivat syömäkypsiä. Eivät olleet, joten siirryimme tarkastamaan olisiko pesästä pudonneita pääskysen poikasia ja jos oli niin elivätkö ne. Pudonneita löytyi yhteensä kolme ja ne olivat kaikki kuolleita. Tiedossa oli hautajaiset. Moa haki niitten mökiltä jotain paperia, johon me käärittiin poikaset ja hautaus tapahtui lintujen hautausmaalla, joka on siinä satamasta luotsituvalle menevän polun varressa. Hautojen päälle laitettiin kukkasia ja tikuista tehty risti niin kuin tapana on. Vähän veisattiinkin, mutta sitä me emme oikein osanneet. Mietittiin laulettaisiinko joku muu laulu mutta ei laulettu, kun ei oltu ihan varmoja mikä olisi sopiva hautajaislaulu. Äiti huuteli syömään, ruokana oli tänään lihakastiketta ja pottumuusia. Tavallisesti on silakkaa tai siikaa, mutta venepäivänä saadaan muuta ruokaa, kun se pitää syödä heti, ettei pilaannu. 

Tiskivuoron jälkeen leikkiminen jatkuu 

Oli minun tiskausvuoroni ja kävin tiskirannassa pesemässä astiat. Äiti kiitti ja kehui että puhtaita ovat. En oikein tykkää tiskaamisesta mutta kehumiset ovat kivoja. Kierrettiin sitten isolla porukalla rantoja ja katsottiin, olisiko ajautunut karanneita tukkeja tai propseja rantaan. Yksi propsi löytyi ja sen huomasi ensimmäisenä Kari. Säilän mökkiin tuli näin polttopuuta, muihin mökkeihin ei. Uitiin samalla reissulla pyykkirannassa, sielläkin oli lämmin vesi ja lämpimät kalliot kuivatella uinnin jälkeen. On mukava, kun on aina uimapuku vaatteiden alla niin että voi uida ihan, milloin vaan. Ja kauniina päivänä kuivaa auringossa nopeasti. Majakanmäellä nähtiin pienemmät lapset. Siellä oli Kirsti ja Heimo ja Santamaan Iiro, ainakin ne olivat, ja sitten pelattiin koko joukko yhdessä kymmentä tikkua laudalla. Pienet hävisivät. Me ehdotimme myös intiaanileikkiä tai rosvoa ja pollaria Länsirannalla mutta pienet ei suostuneet. Muistivat varmaan vielä, että viimeksi unohdettiin Iiro puuhun sidottuna, kun tuli kiire vierasvenettä vastaan. Se oli aika kurjaa ja siitä tuli paljon sanomista jokaisen kotona.   

Maitoreissu lasten hommia

 Tänään tuli vain yksi laiva sisään. Meidän isämme oli luotsausvuorossa ja me kaikki päästiin luotsikutterin kyytiin viemään isää laivaan. Joinakin päivinä on vilkas laivaliikenne ja silloin saadaan olla monta kertaa mukana luotsiveneessä. Se on kivaa, joskus joku meistä saa vähän ohjatakin venettä ja joskus laivasta heitetään meille karkkia tai hedelmiä. Taas käytiin uimassa, nyt oli mukana pieniäkin ja me isot opetettiin niitä uimaan Laguunin matalassa päässä ja sitten olikin jo aika lähteä maidon hakuun. Ahlön Mamma tuo joka kesä kaksi lehmää Tankariin ja myy maidon mökkiläisille. Maitoreissu kuuluu lasten hommiin, ja se on ihan kivaa. Joskus polun varrella voi olla tuore lehmänläjä ja silloin saattaa tulla rohkeuskisa siitä kuka uskaltaa astua siihen läjään. Tänään ei tullut kilpailua, mentiin suoraan Ahlön navetalle. 

Majakkaa sytyttämässä

Iltaruoan jälkeen mentiin vielä Majakanmäelle. Pojat potkivat vähän palloa, me tytöt katseltiin. Majakan sytytysvuorossa oli tänään Hugo Westman. Hän on majakanvartija. Kysyimme nätisti saadaanko tulla mukaan sytyttämään majakka ja Westmanin setä antoi luvan. Kaikki majakanvartijat kyllä yleensä ottavat meidät mukaan ylös. Sillä aikaa, kun Westmanin setä teki omia hommiaan me lapset oltiin ulkoparvekkeella josta näkyy kirkkaalla säällä Ruotsiin asti. Pojat taisivat kiivetä kaiteettomalle yläterassille, vaikka se on kyllä kiellettyä. Onneksi ei Westmanin setä huomannut mitään, olisi voinut tulla porttikielto majakkaan. Nyt katson vintin ikkunasta majakkaa, kauniimpi se on loppukesällä, kun on pimeää mutta on kiva, että se palaa nytkin. Tuntuu jotenkin turvalliselta. 

Retkipäivä tulossa 

Sain tänään ruokaveneen mukana uuden kirjan, sen nimi on Pekka Töpöhäntä Amerikassa ja nyt alan lukemaan sitä. Valoa riittää ikkunan edessä, öljylamppua tarvitaan varmaan parin kolmen viikon kuluttua, kun silloin jo alkaa hämärtää. Huomenna on varmasti aivan tosikiva päivä. Mennään lapset ja äidit pyykkirantaan retkelle ja ollaan siellä melkein iltaan asti. Siellä keitetään nokipadassa siikapottua ja nokipannulla kahvia. Nuotiorisujen kerääminen on lasten työtä mutta nuotiotuleen me emme saa koskea. Me uimme kovasti ja leikitään, äidit tekevät käsitöitä ja juttelee. Retkipäivät ovat melkein parasta! Haluaisin että aina olisi kesä ja saisimme olla Tankarissa! 

Tämän kirjoitti Sirkka Kalskela, melkein 8 vuotias.

Lotsdottern Sirkka Kalskela, nästan 8 år, skrev i juli 1954 om vad som hände under en sommardag på ön.

Här är hennes berättelse: 

Jag är nästan 8 år och det är kväll.

Vilken fantastisk dag! Solen sken hela dagen, och vi barn hade massor att göra. Redan på morgonen gick hela gänget till Lagunen för att bada och njuta av de varma klipporna. Vi stannade där så länge att vi nästan glömde att möta proviantbåten som kom från stan. Som tur var kom vi ihåg det – annars hade de godsaker vi beställt kanske blivit förstörda. Chokladen smälter snabbt, och här finns ju ingen elektricitet alls, så inget som behöver kylas håller sig bra särskilt länge.

Några av mina skolkamrater på vintern blev väldigt förvånade när jag berättade att det varken finns el eller ens telefon på ön. Förutom i lotsstugan, men den telefonen är bara för tjänsteärenden och för att beställa mat två gånger i veckan.

När vi hade gått igenom stadens inköp samlades vi på Fyrbacken. Dit kom, förutom Moa och jag, också Tapani, Pertti, Kari, Mikko och Markku. De är från Helsingfors, och Kari är från Raumo. Vår Anna-Maija och Wikströms Marita är redan så stora att de inte längre kommer med och leker, men de följer fortfarande med och badar.

Fågelbegravning 

Vi gick till de norra myrarna för att undersöka om hjortronen redan var mogna att äta. Det var de inte, så vi fortsatte istället att söka svalungar som kanske hade fallit ur boet – och se om de i så fall fortfarande levde. Vi hittade tre som hade ramlat ner, men alla var döda. En begravning var nu oundviklig.

Moa hämtade lite papper från deras stuga, och vi lindade in ungarna i det. Begravningen hölls på fåglarnas kyrkogård, som ligger vid stigen mellan hamnen och lotsstugan. Vi lade blommor på gravarna och gjorde ett kors av pinnar, precis som brukligt är. Vi försökte sjunga en psalm, men vi kunde den inte riktigt. Vi funderade på om vi skulle sjunga någon annan sång, men vi gjorde inte det – vi var inte säkra på vilken som skulle passa till en begravning.

Sedan ropade mamma att det var matdags. Idag blev det köttgryta med potatismos. Vanligtvis äter vi strömming eller sik, men den dag då proviantbåten kommer får vi något annat eftersom det måste ätas direkt innan det blir dåligt.

Lek efter diskturen

Det var min tur att diska, så jag gick ner till stranden och tvättade disken. Mamma tackade och berömde mig för att de blev rena. Jag tycker inte särskilt mycket om att diska, men det är roligt att få beröm.

Sedan gick vi, ett stort gäng längs stränderna för att se om några stockar eller propsar hade drivit i land. Vi hittade en props, och det var Kari som såg den först. På det sättet fick Säiläs stuga lite ved, men inga andra stugor. Vi passade också på att bada vid tvättstranden, där vattnet var varmt och klipporna sköna att torka sig på efteråt. Det är bra att alltid ha baddräkt under kläderna, då kan man bada precis när man vill. Och en solig dag torkar man snabbt.

Uppe vid Fyrbacken såg vi de yngre barnen. Där var åtminstone Kirsti, Heimo och Santamaas Iiro. Vi spelade tio pinnar på brädan allihop, och de små förlorade. Vi föreslog också att vi kunde leka indianer eller rövare och poliser vid västra stranden, men de små ville inte. De kom nog ihåg att vi senaste gång glömde Iiro fastbunden vid ett träd när vi fick bråttom för att möta en gästande båt. Det var rätt hemskt, och vi fick höra en hel del om det hemma efteråt.

Att hämta mjölk – barnens uppgift

Idag kom bara ett fartyg in. Vår pappa hade lotsvakt, och vi fick alla följa med lotskuttern för att köra honom till fartyget. Vissa dagar är sjötrafiken livligare, och då får vi åka lotsbåt flera gånger. Det är roligt – ibland får någon av oss prova att styra båten lite, och ibland kastar de godis eller frukt till oss från fartygen.

Vi badade igen, den här gången följde även de små med, och vi äldre lärde dem att simma i den grunda delen av Lagunen. Sedan var det dags att hämta mjölk.

Ahlöns mamma tar varje sommar med sig två kor till Tankar och säljer mjölk till sommarstugefolket. Att hämta mjölken är barnens uppgift, och det är ganska roligt. Ibland kan det finnas färska komockor på stigen, och då kan det bli en tävling om vem som vågar trampa barfota i en komocka. Men idag blev det ingen tävling – vi gick direkt till Ahlöns ladugård.

Att tända fyren

Efter kvällsmaten gick vi tillbaka till Fyrbacken. Pojkarna sparkade boll medan vi flickor tittade på.

Det var Hugo Westman som hade turen att tända fyren idag. Han är fyrvaktare. Vi frågade snällt om vi fick följa med upp och tända fyren, och farbror Westman gav oss lov. Alla fyrvaktare brukar faktiskt ta med oss upp.

Medan farbror Westman gjorde sina sysslor var vi barn ute på balkongen, varifrån man kan se ända till Sverige när vädret är klart. Pojkarna klättrade nog upp på den översta terrassen, den som är utan räcke, fastän det är förbjudet. Som tur var märkte inte farbror Westman något, annars hade vi kanske fått portförbud till fyren.

Nu sitter jag på vinden och tittar ut genom fönstret mot fyren. Den är vackrare senare på sommaren, när det är mörkt, men det känns ändå tryggt att den lyser redan nu.

En utflyktsdag väntar

Idag fick jag en ny bok med proviantbåten. Den heter Pelle Svanslös i Amerika, och nu ska jag börja läsa den. Det är fortfarande ljust vid fönstret, men om två-tre veckor måste vi nog tända fotogenlampan, för då börjar det redan skymma.

Imorgon blir nog en riktigt rolig dag! Barnen och mammorna ska gå på utflykt till tvättstranden och vara där nästan hela dagen. Där kokar vi sik och potatis i en gryta och kaffe i en sotig kastrull. Det är barnens uppgift att samla ris till brasan, men själva elden får vi inte röra. Vi kommer att bada massor och leka, medan mammorna gör handarbete och pratar.

Utflyktsdagarna är nästan det bästa med sommaren! Jag önskar att det alltid var sommar och att vi alltid fick vara på Tankar!

Detta skrev Sirkka Kalskela, nästan 8 år.