Artikkelin pääkuva:
Inger Wikström, Sinikka ( Kaupin mökistä) , Sirkka Kalskela, Moa Wikström ja Kirsti Marjamaa uimassa luotsituvan alla olevassa n.s. laguunissa.

Vietin lapsuuteni kesät Perämeren alueella olevassa Tankarin majakkasaaressa. Siellä isäni toimi luotsina ja isoisäni majakanvartijana. Saari on suhteellisen pieni ja sitä hallitsee korkea punavalkoinen majakka. Saarella asukkaat asustelivat pienissä vaatimattomissa mökeissään, joissa ei ollut sähköä, eikä muitakaan mukavuuksia. Pohjoisosan saaresta omisti valtio, jossa asuivat luotsit, majakkamiehet ja kutterin kuljettajat perheineen. Eteläpuolta hallinnoi Öjan kunta, siellä asustivat kalastajat vanhoissa harmaissa mökeissään.

Majakkasaari on noin kuudentoista kilometrin etäisyydellä mantereesta. Kulku sinne tapahtui veneellä ja aikaa kului kolmatta tuntia. Saari on karu, kallioinen ja tuulen tuivertama. Sen rannat ovat matalia ja kivikkoisia. Metsikköä oli ennen vähemmän, mutta kuitenkin sitä oli riittävästi majojen rakenteluun ja muihin leikkeihin. 

Kesän kirkonmenot 

Saarella on vanha puinen kalastajakirkko. Kirkossa on harmaat puupenkit, joihin entiset kalastajat olivat kaivertaneet nimikirjaimensa omille paikoilleen. Kirkon seinillä on vanhoja tauluja, joita lapsena ihastelimme. Lapsuudessamme kirkonmenot järjestettiin muutaman kerran kesässä, silloin maista saapui suuri määrä kirkkokansaa papin mukana. Oli ihanaa kuunnella kauniina kesäaamuna kirkonkellojen kutsuvan jumalanpalvelukseen. Kirkkoon riennettiin pyhävaatteisiin sonnustautuneena koko saaren väen voimin. Saarelaisille päivä oli erityinen. Kirkonmenojen jälkeen luotsituvalla järjestettiin kirkkokahvit, jossa me lapset saimme olla apuna. 

Vanhat venevajat 

Eteläpuolen kalastajilla oli rannassa kauniita vanhoja venevajoja, joihin veneet saatiin suojaan sateelta ja tuulelta. Kalasta tultuaan kalamiehet kuivasivat verkkojaan rannassa olevilla telineillä ja värjäsivät niitä mustissa padoissaan. Kalastajaperheet toivat muutamina kesinä lehmiä mukanaan saareen, silloin saimme tuoretta maitoa. Aamulla varhain lähdimme hakemaan maitoa naapurin tyttöjen kanssa. Kuljimme pitkin kiemuraisia polkuja väistellen lantakasoja, joita lehmät olivat jättäneet kulkiessaan vapaana.

Luotsitupa ja satama 

Saaren luotsiasemaa kutsuttiin luotsituvaksi, se oli harmaa pieni rakennus. Luotsituvassa oli ikkunoita joka puolella, koska näkyvyys merelle täytyi olla hyvä, jotta havaittaisiin tulevat ja menevät laivat. Tuvalla oli myös radiopuhelin laivojen yhteenottoa varten. Me lapset saimme olla aika vapaasti luotsituvalla. Katselimme televisiota tai pelasimme korttia luotsien pikkuhuoneissa. Joskus kiireellisenä aikana jouduimme pitämään vahtia isien puolesta, jotta he saisivat nukkua luotsausten välillä.

Sakean sumun aikana merenkulkijoille ilmoitettiin saaren sijainti ampumalla panoksia tai sumusireeniä huudattamalla. Joskus sumun aikana, kuitenkin joku laiva pääsi liian lähelle saarta ja se huuteli jo luotsia, silloin tuli kiire merelle. 

Saaren pienessä satamassa meillä kaikilla oli oma venepaikka luotsiveneiden rinnalla. Meille lapsille oli aina kohokohta päästä laivaa vastaan viemään tai hakemaan luotsia. Pääsimme kutterin kyytiin useita kertoja päivässä, jos ei ollut myrskyisää. 

Oli hienoa katsoa, kun isä nousi köysitikkaita pitkin laivaan ja tuli sen jälkeen vilkuttamaan meille komentosillalta.

Pidempi oleskelu saaressa

Saaren majakkaan pääsimme useita kertoja. Kapusimme sinne kiemurtelevia rautaportaita pitkin, joka oli aika työlästä. Ylhäällä avartui kaunis näköala merelle ja saaren polut olivat kuin luikertelevia käärmeitä. Isoisäni joutui nousemaan noita portaita useita kertoja päivässä, pitääkseen majakan kristallit valovoimaisina turvaksi merenkulkijoille.

Saarelle muutimme heti keväällä jäiden lähdettyä ja sieltä lähdimme syksyllä jäiden tullessa. Myöhään syksyllä oli vähän yksinäistä, kun toiset perheet olivat lähteneet saarelta koulujen alettua.  Syysmyrskyjen alkaessa oli suurenmoista kävellä rantoja pitkin lämpimästi pukeutuneena, katsellen metrien korkuisia aaltoja. Kansakoulun aloittaessani oli meidänkin perheen lähdettävä aikaisemmin saaresta pois ja se oli surullista.

Muuttuva saari 

Elämä on muuttunut meidän kotisaarella, majakka on automatisoitu ja mökkeihin on saatu sähköt. Luotsiasemakin on nykyään matkailun käytössä ja rantaan on ilmestynyt hienoja veneitä. Idyllisyys on kadonnut ja samoin meidän rakkaat kotimökit.

Kaikesta huolimatta on ihanaa suunnata joka kesä kohti Tankaria.

Kirsti Lampinen os. Marjamaa

Jag tillbringade min barndoms somrar på Tankar fyrö i Bottenviken. Där jobbade min far som lots och min farfar som fyrvaktare. Ön är relativt liten och domineras av en hög röd-vit fyr. På ön bodde invånarna i sina små, enkla stugor, som varken hade el eller andra bekvämligheter. Den norra delen av ön ägdes av staten, där lotsar, fyrvaktare och kutterförare och deras familjer bodde. Den södra sidan administrerades av Öja kommun där fiskarna bodde i sina gamla grå stugor.
Fyrön ligger cirka sexton kilometer från fastlandet. Det tog tre timmar att ta sig dit med båt. Ön är karg, stenig och vindpinad. Dess stränder är långgrunda och steniga. Förr var det mindre skog, men ändå tillräckligt för kojbyggen och andra lekar. 

Kyrkan

Det finns en gammal fiskarkyrka i trä på ön. Kyrkan har gråa träbänkar där tidigare fiskare har ristat sina bomärken på sina respektive platser. På väggarna hänger  gamla målningar, som vi beundrade som barn. I vår barndom anordnades gudstjänster  några gånger på sommaren, ett stort antal kyrkfolk anlände med prästen. Det var underbart att lyssna på kyrkklockorna som ringde till gudstjänst en vacker sommarmorgon. Klädda i våra finaste kläder gick vi öbor mangrant till kyrkan. Det var en speciell dag för oss öbor. Efter att ha gått i kyrkan ordnades kyrkkaffe vid lotsstugan och vi barn fick hjälpa till. 

Gamla sjöbodar

Fiskarna på södra sidan hade vackra gamla sjöbodar på stranden, där de kunde skydda sina båtar från regn och blåst. Efter att ha fångat fisk torkade fiskarna sina nät på ställningar på stranden och färgade dem i sina svarta grytor. Några somrar tog en fiskarfamilj med sig kor till ön, då fick vi färsk mjölk. Tidigt på morgonen gick vi och hämtade mjölk med grannens flickor. Vi gick längs de slingrande stigarna och undvek dynghögarna som korna lämnade när de strövade fritt.

Lotsstugan och hamnen  

Öns lotsstation kallades lotsstugan, det var en grå liten byggnad. Lotsstugan hade fönster åt alla håll, eftersom sikten över havet måste vara god för att man skulle kunna se kommande och avgående fartyg. Stugan hade även en radiotelefon för kontakten med fartygen. Vi barn fick röra oss ganska fritt i lotsstugan. Vi tittade på tv eller spelade kort i lotsarnas små rum. Ibland under rusningstid var vi tvungna att hålla utkik så att papporna kunde sova mellan lotsningarna.Då det var tjock dimma sköt man med knallar eller använde sire´n för att fartygen skulle veta var de var.  Ibland då det var dimma kom dock något fartyg för nära ön och det ropade sent på lotsen, då blev det bråttom för lotsen att komma ut till havs.
I öns lilla hamn hade vi alla en egen båtplats bredvid lotsbåtarna. Det var alltid en höjdpunkt för oss barn att få fara med ut till fartygen för att föra eller hämta lotsen. Vi följde med i  kuttern flera gånger om dagen om det inte var stormigt.
Det var fantastiskt att se när pappa klättrade upp på repstegen till fartyget och sedan kom för att vinka till oss från bryggan.

Längre vistelse på ön 

Vi fick komma upp i fyren många gånger. Vi gick uppför de slingrande järntrapporna, vilket var ganska tröttsamt. På toppen öppnade sig en vacker utsikt över havet och öns stigar var som ringlande ormar. Min farfar var tvungen att gå uppför trappan flera gånger om dagen för att hålla fyrens kristaller lysande som hjälp och till skydd för sjömännen ute till havs.
Vi flyttade till ön så fort isen gick på våren och vi åkte därifrån på hösten när isen kom. Det var lite ensamt på senhösten, när de andra familjerna hade lämnat ön efter att skolan började. När höststormarna började var det underbart att promenera längs stränderna, varmt klädd, titta på de meterhöga vågorna. När jag började på folkskolan fick vår familj också lämna ön tidigare och det var tråkigt.

Ön i förändring 

Livet har förändrats på vår hemö, fyren har automatiserats och stugorna har fått el. Idag används lotsstationen även för turism och det har dykt upp några fina båtar på stranden. Idyllen har försvunnit och våra älskade stugor likaså.
Trots allt är det underbart att bege sig till Tankar varje sommar.

Kirsti Lampinen  (född Marjamaa)