En vårdag för länge sedan ringde en man från Helsingfors och frågade om jag i juli kunde förrätta en vigsel i kapellet på Tankar. Eftersom de bodde i huvudstaden var han osäker på om de kunde vigas på Tankar. Jag sa att om de tar ut lysning i sin hemförsamling och har handlingarna med sig går det riktigt bra. Glad av mitt svar undrade han om jag kunde komma ut till Tankar ett visst datum och om förrättningen kunde äga rum ett bestämt klockslag på kvällen. Eftersom önskemålen väckte min nyfikenhet frågade jag varför de vill bli vigda just på Tankar och uttryckligen på den bestämda dagen. Då jag lyssnade på hans redogörelse var det som jag läste en snyftartikel i en damtidning.

Sommaren innan hade de under en seglats till Kemi tagit i land på Tankar som var en ny bekantskap och som de omgående förälskade sig i. Då de på aftonen satt på en strandklippa och såg ut över det spegelblanka havet i vilket himlen speglade sig upplyst av den ljusa österbottniska sommarnatten bestämde sig för att om de om ett år hyser samma känslor för varandra som just den stunden återvände de till Tankar för att vigas i kapellet.

Då kantorn och jag kom ut till Tankar var Gud med på ett hörn. Då kärleksparet vandrade upp till kapellet var Tankar omgivet av ett spegelblankt hav och i solstrålarnas värme lotsade jag turturduvorna in i äktenskapets hamn. Då jag efter äktenskapets stadfästelse uppmanade dem att bekräfta förbundet med en kyss blev den anrika kapellet en kärlekens högborg representerande såväl deras kärlek liksom Guds kärlek till oss människor.

Bild: Minne av spegelblankt hav och varma känslor fick paret att återvända till Tankar för att viga sig på den speciella dagen och på ett bestämt klockslag.
Foto Kristina Klingenberg