Margit Westerlund intervjuade bland annat sin pappa Albin Sjöblom 1974 och skrev en uppsats om Tankar fiskeläge för tidskriften Budkaveln 1975- 1976 vid Åbo Akademi. Se mera om tidskriften Budkaveln i slutet av artikeln.

Haluatko lukea artikkelin suomeksi? Klikkaa tästä.

INLEDNING

1.1 Uppsatsens syfte och begränsningar

Syftet med denna uppsats är att beskriva fiskarlivet på Tankar under skötfiskets tid med särskild hänsyn till färderna och förberedelserna för färderna.

Utom ramen för denna uppsats har därför fallit livet på själva Tankar, delvis därför att denna del av fiskarnas liv redan finns beskriven. Jag har också försökt dra paralleller till andra fiskelägen, främst då Kallan i Kalajoki, som egentligen lämpar sig väl för detta, eftersom Lochteå utgjorde en gräns för de två fiskelägenas influensområden (fig. 1) — det förekom alltså Lochteå-fiskare på både Tankar och Kallan. Också i övrigt har förhållandena varit likartade, eftersom både Tankar och Kallan hade såväl hamnordning som kapell.

Till stor del bygger uppsatsen på intervjuer med min far Albin Sjöblom. Av praktiska skäl har jag sällan nämnt det i noter, eftersom jag skulle bli tvungen att sätta en not efter så gott som varje sats. I stället har jag använt not varje gång jag haft en annan källa och nöjt mig med att nämna min far i noten enbart då jag direkt citerat honom eller då det annars kunnat verka oklart. Citaten är gjorda efter ett band inspelat i januari detta år (1974).

1.2 Säsongsfiskelägen

Praktiskt taget så långt tillbaka man kan följa fiskets historia har man funnit spår av säsongsfiskelägen. I det forna samhället, som byggde på självhushållningens principer, var fisket en värdefull binäring till jordbruket — eller omvänt. ”Entisajan kalastaja oli samalla myös karjanhoitaja, maanviljelijä ja metsästäjä, joten hän huonona kalavuonna halutoti itseään sillä, että ’Jos meri ei anna, niin maa antaa’, ja hallavuonna ’Jos maa ei anna, niin meri antaa’.” Det är mot denna bakgrund man måste se säsongsfiskelägena.

En avgörande faktor var också fiskens lekplatser, som den tidens fiskare noga måste lägga märke till. I juni började strömmingen leka vid undervattensgrunden och i bassänger. Då till det steg naturligt för fiskarna att följa efter, men då var de också så långt borta från hemby, att de för att kunna utöva fisket var tvungna att slå läger ute till havs. Till att börja med kanske man nöjde sig med något provisoriskt skydd, men mycket snart insåg man nödvändigheten av att ha en mer ordnad bostad, samt bodar för fiskeredskapen, osv.

Sådana här säsongsfiskelägen uppkom praktiskt taget utefter hela den skandinaviska kusten. På en del håll uppfördes mer eller mindre provisoriska stugor, som bara användes då och då, men på många håll uppfördes en hel by, som visserligen var befolkad bara under en kort tid av året, men som hade sina egna oskrivna lagar och föreskrifter. Främst på den svenska sidan, men också här och där på den finländska sidan, fanns fiskelägen, som var underkastade hamnordningen av år 1726 och dess förnyade upplaga av år 1771. I Finland fanns bara ett fåtal säsongfiskelägen, som också hade egna kapell. Till dessa hörde Kallan och Tankar.

I Finland förekom säsongfiskelägen bl. a. i den åländska skärgården främst i socknarna Brändö, Kumlinge och Vårdö. Dessa fiskeplatser besöktes också av åbolänningar.3 Säsongfiskeplatser förekom också i den åboländska skär- gården, efter Finska vikens kust samt efter Bottenhavskusten.

I Österbotten nämns säsongfiskeplatser i Mustasaari och Vårö storsocknar vid Storskär, Norrskär, Valsörarna, Ritgrund och Mickelsörarna.4 Förutom de ovannämnda sägs Kyrkogårdsskäret, Klobbudden och Alken vara de vik- tigaste fiskelägena omkring 1550.5 I Solf var Storsanden, Ljusan, Skvättan och Nisskallan de viktigaste fiskelägena i äldre tid.6 I Replot fiskade man vid Klubbhällen, Hällbådan och Långsävet.7 Pedersöre storsocken hade fiskelägen bl. a. på Örarnas och Olavsörarna.9 Dessutom fiskade pedersörebor på Stubben, som egentligen betraktades som tillhörande Vörå storsocken.10 Gamlakarleby- och Karlebyfiskelägen vid Djupören, Tankar och Renögrundet. 11 Längs den finska kusten upp mot Uleåborg förekom säsongfiskelägen bl.a. på Kallan och senare också på Ulkokalla. 

2. TANKAR FISKELÄGE

2.1 Läge

Tankar är beläget i den yttre skärgården ungefär två mil ( 9 – 10 sjömil) nordväst om Gamlakarleby. Dess högsta punkt befinner sig närmare bestämt på en nordlig latitud av 63°56’55” och en ostlig longitud av 22°51’8″.”12 Ön, som är ungefär 900 m lång och 500 m bred,13 ägs dels av Kort hemman i f.d. Öja kommun (numera Karleby), dels av staten, så att den södra sidan ägs av Kort (fig. 2).

2.2 Historik

Fiskeläget på Tankar är av mycket hög ålder. Redan före Gamlakarleby stads grundläggning år 1620 har man med säkerhet fiskat i de här vattnen, men några säkra källor har man inte från denna äldsta tid. I stadens privilegie- brev gavs den nya stadens borgare rätt till att fiska som de har varit vana vid Kalajoki Kallan, Tankar och Trullö grundet, ”doch så att dhe skalle gifwe oss och Cronan wår tillbörlige rättigheett och Tijendh”.14

Under 1700-talet verkar fisket att ha avtagit och som anledning härtill an- för landshövding G. A. Piper en uppgrundning både i ”Elfmynningar och Siön”, samt ”Folckbrist i Skiärgården som härflyter af krig och hunger”.15

I 1800-talets mitt följer ett starkt uppsving. Tankar hamnbok, uppgjord 1859-1860, anger att hamnägarnas antal vid den här tiden uppgick till 47 (kronan inberäknad). Varje hamnägare representerade ett båtlag på tre per- soner. Enligt en uppgift 16 skulle år 1869 ha funnits 60 båtlag på Tankar, vil- ket skulle innebära att här fanns 180 fiskare jämte kvinnor och barn, en an- senlig befolkning. Flera fiskare hade vid den här tiden hustru och barn med på Tankar, kvinnorna tjänstgjorde nämligen som rensare.

Fiskarna representerade många olika kommuner, ”så fanns t. ex. år 1860 på holmen 23 fiskare från Gamla Karleby stad och Karleby socken (jämte Öja), 2 från Kronoby, 4 från Larsmo, 10 från Kelviå och 7 från Lochteå”.17 Det fanns alltså också finska båtlag på Tankar den här tiden, medan det i början av 1900-talet fanns bara svenska båtlag på ön.

Sedan började kurvan gå neråt igen, på 1890-talet hade antalet båtlag minskat till ungefär hälften. År 1927 fanns på Tankar endast nio båtlag, varav sju från Bosund i Larsmo, de övriga var fiskare från Långö i Öja.18 Sommaren 1945 hade antalet krympt till fem båtlag19 och numera fiskar ingen vid Tankar förutom de sommargäster som fiskar för husbehov och nöjes skull. De få fiskarbastur, som står kvar, härbärgerar nämligen numera sommargäster, främst från Gamlakarleby stad.

2.3 Tankar som samhälle

Tankar var ett litet samhälle för sig inte så litet heller under blomstrings- tiden vid mitten av 1800-talet, då fiskarbasturna låg tätt som efter en bygata. Fiskeläget hade sina egna lagar och institutioner.

Under kyrkotvångets dagar måste fiskarna besöka gudstjänsten i Karleby sockenkyrka, men detta medförde så stora olägenheter att man klagade över förhållandena. Först år 1756 hade man kommit så långt att man uppfört en egen kyrka på Tankar. 20 Fiskarna hade också att följa de bestämmelser som finns i Kungl. Majestäts Hamnordning av år 1726 och dess förnyade upplaga av år 1771 för rikets fiskeplatser.21 I enlighet med hamnordningen skulle ord- ningen övervakas av hamnfogden, vald för tre år i sänder,22 jämte bisittarna. Vid behov skulle hamnfogden hålla hamnrätt, som här kallades stämma. Denna hölls ungefär en gång om året. 23

Farleden till Sverige och andra länder bortom horisonten från Yxpila hamn stryker tätt förbi Tankar och ön har därför stor betydelse som vägvisare för sjöfarande. Därför finns på ön en lotsstuga med tillhörande hamn, numera skyddad av en vågbrytare, byggd på 1930-talet, samt en fyr, byggd 1889. Innan fyren kom till stånd fanns på ön ett ”lysanhus”, en stuga med fönster åt sjö- sidan, där två båtlag per natt skötte om att elden alltid var tänd i den murade spisen i rummets mitt.24 Under dimman vägleds sjöfaranden av en mistsigna- lering, antingen med sirén eller skott.25

2.3.1 Den inre organisationen

Liksom på de flesta fiskelägen var fiskarna på Tankar organiserade i små enheter, s.k. båtlag. På Tankar bestod ett båtlag av tre karlar från samma eller skilda hushåll. Fångsten delades mellan medlemmarna efter fiskbragder och förrättat arbete. Skepparen ägde båten och minst hälften av bragderna, framkarlen ägde ungefär 4-6 skötar och halvfiskaren, som vanligen var en halvvuxen pojke utan egna bragder, deltog med bara sitt arbete.26 På Kallan kände man också till denna form av organisation, men den vanligaste typen av båtlag var ett lag, där alla var likvärdiga. Varje medlem ägde lika många skötar, var sin båt (vilket sällan eller aldrig var fallet på Tankar) och egen bod. Man använde då turvis de båtar, som var lika stora och den tredje båten, som kunde vara större, användes bara under hösten för marknadsfärderna till Uleåborg och Brahestad. Fångsten delades då jämnt mellan medlemmarna.27 Båtlaget delade i allmänhet fiskarbastun, som vanligen tillhörde skepparen. I en typisk bastu (fig. 3), som hade fyra sängar, sov skepparen och kocken, som var en kvinna (om det fanns en sådan med) i de två nedersta sängarna, medan framkarlen och halvfiskaren hade de två övre.28

Båtlagen bildades under vårvintern eller senast under försommaren och gällde under en säsong, men om man kom överens kunde det hända att man år efter år fiskade tillsammans.

2.4 Fiskarfärderna förbereds

Innan skötarna och förvaringskärlen kunde köpas över disk gällde det för han börja tänka på nästa säsong. en fiskare att hela tiden tänka framåt. Så fort båtarna var uppdragna måste

Först och främst gällde det att tillverka laggkärl för den insaltade fisken. Saltfisken såldes nämligen i träkärl, främst åttingar. Dessa tillverkades hemma.

Vanligen gjorde man laggkärlen av gran, någon gång av furu men sällan av tall, för tall höll inte vatten. Träet skulle vara kvistfritt. Hade fiskaren till- räckligt med egen skog vilket sällan var fallet togs virket därifrån. I övrigt fick man reda sig med ilandfluten stock, som togs tillvara närhelst man hittade den. Före julen samlade man virke till laggstavarna och kvistar till åttingbanden. Helst skulle det vara gran till banden, men också hägg, rönn och en dög. Det gick åt fyra band per åtting och när man vet att det rörde sig om upp till 600 åttingar per säsong inser man lätt att det tog åtskilliga dagar bara att samla hem materialet.

Vinterdagarna ägnade man sedan åt åttingtillverkande. Virket täljdes upp efter hand och fick torka i stugan under taket. För det mesta tillverkade man åttingar — en åtting rymde 15 1, sällan fjälungar (fjärdingar) och ännu mindre halvåttingar. En van fiskare kunde göra upp till 20 åttingar per dag, men då var det heller ingen åttatimmarsdag. Annars var 10-12 åttingar per dag det normala.

Någon vårdag kom sedan den edsvurna krönaren för att mäta om de till- verkade laggkärlen höll måttet. Åttingarna radades ut på gården och krönaren gick från kärl till kärl och mätte med vatten, säd eller linfrö. Sedan brändes krönarens eget samt kronans märke jämte årtal och måttet in i de godkända kärlen.

Efter laggkärlen var det fiskebragdernas tur. Trasiga skötar skulle repareras och nya bindas vid behov. Innan skötarna kunde köpas, måste de göras hemma.

Först skulle garnet spinnas av lin. Det var ett mycket svårt och arbetsdrygt jobb, som inte kunde göras i pärtsken utan måste göras under den ljusa tiden av dygnet. Det kunde ta upp till en vinter för en kvinna att spinna garnet till en enda sköt. Sedan stärktes garnet i mjölk för att det skulle hålla att bindas. När skötarna var färdiga färgade man dem i ett uppkok på albark och litet tjärvatten. Skötarna var 10-12 alnar långa.

På våren skulle man också se över båtarna. Skötbåten var en båt på 28-30 fot (28 fot var det vanliga) med två segel, klyvaren eller spriseglet samt stor- seglet. Båtarna tjärades med finsk tjära och så fort vattnet svallade fritt skulle de i sjön.

2.5 Första resan ut

Första resan till Tankar företogs i början eller mitten av juli. Man räknade dock inte med att få några större mängder fisk före ”Jaksmäss” den 25 juli. I allmänhet tycks det ha varit vanligt, att Jakob bestämde tiden för skötfisket. Vid Kallan ansåg man att tiden 15. 7.-15. 9. var den egentliga strömmings- säsongen, vilket stämmer väl överens med förhållandena på Tankar.29

När dagen för första resan ut kom var det full gång vid hembryggan. Allt vad man kunde tänkas behöva för en vecka eller två skulle lastas i skötbåten. Skötarna var naturligtvis det viktigaste. Det gällde att få dem placerade så, att garnen inte blev orediga. Annars följde man principen att sätta sakerna där de bäst fick rum. Förutom själva skötarna måste man ha flöten och pöntorna, försedda med bomärke, samt linorna, spunna av hästtagel, med. Man tog ock-så ett litet lager sten med till sänken, men de flesta stenarna räknade man med att hitta på Tankar. Åttingar tog man med så mycket man fick rum för, men ofta hade man någon vecka tidigare seglat med bara åttingar som last till Tankar. Man tog också med sig en del verktyg hammare, hovtång samt spikar. När galvaniserad spik kom i marknaden hade man ofta en låda spik i båten att ta till vid behov. Bindnål och lingarn samt segelgarn skulle alltid fin- nas med i båten.

Man måste också förse sig med mat för en vecka eller två, för det var dåligt med mat på Tankar. Fisk fanns ju så mycket man ville äta men annat måste hämtas hemifrån. Smör och bröd var det viktigaste. Man beräknade 20-30 tunnbröd (rent rågbröd) per man och vecka. Åtminstone en tre kilos bytta med smör skulle man ha med. Korn- eller havregryn samt kornmjöl för att ha till gröt och välling hade man med. Man tog också med potatis i någon mån. Hade man ost tog man gärna med en sådan och saltat fläsk och rökt eller saltat fårkött i mån av möjlighet. I äldre tid förekom kött sällan eller aldrig på Tankar.

Också dryckerna skulle forslas till Tankar. Vatten finns det ju i rikt mått kring Tankar den tidens fiskare drog sig inte för att dricka saltvatten, fast det fanns en brunn med sött vatten på Tankar. Men surmjölk i kaggar på 4-5 liter skulle man ha med och hembryggt dricka om det fanns. Kaffe drack man så fort det blev allmänt och hade man inte riktigt kaffe brände topp från staden. man råg blandat med litet korn. Hade man råd köpte man därtill en socker-

När båten var lastad bar det iväg. För det mesta for fiskarna ensamma, men en och annan hade sin familj med. Man valde naturligtvis en dag med lämplig segelvind första gången man for ut. Var det god segelvind tog det ungefär två timmar ut till Tankar från Mjosund i Öja, som ligger på ett ungefär lika långt avstånd som Gamlakarleby. Måste man kryssa kunde det ta upp till en timme längre, och var det så lugnt att man måste ta till årorna fick man räkna med fyra timmars rodd.

Väl ankomna till Tankar skulle allting lastas ur och bäras upp till stugorna. Basturna skulle göras beboeliga igen, taket kunde behöva lappas och den mu- rade spisen ses över. Sängkläder hade man lämnat kvar över vintern övrigt blev det inte många nätter per säsong, som en fiskare sov i bastun.

 Också båthamnen skulle ses över. Var någon sidostock i bryggan rutten skulle den bytas ut och själva hamnen rensas från sten.30 Nu skulle man också se över karen, som övervintrar på Tankar. Ett kar rymde ca 500-600 kg fisk. Var ett kar otätt skulle det nu tätas, för när fiskesäsongen började på allvar skulle det vara i daglig användning.

Innan fisket började måste man också segla till staden efter salt. All ström- ming man fick måste nämligen insaltas först när motorbåtarna blev vanliga på 1920-talet kunde man börja sälja färsk fisk. Man tog så mycket salt båten bar, åtminstone 1 000 kg per gång (en skötbåt bar ungefär 3 000 kg). Den mängden kunde gå åt på ett dygn när man verkligen fick en stor fångst!

2.6 ”Till grunds”

Vid tretiden på eftermiddagen började fiskarna rusta sig ”till grunds”. Vid Kallan tycks man ha farit något senare, först vid sextiden på kvällen.31 Skepparen- båtägaren och fiskelagets ledare tog ned skötarna från vaglarna (torkställningarna) och bar ned dem till stranden. Skötarna bands ihop vid övre telnen tre och tre och framkarlen försåg dem med stenar till sänken. Det skulle vara ca två meter mellan stenarna. Sedan bar skepparen en åt gången ned dem i båten och redde upp övertelnen samt såg till att skötarna i förhållande till sin vikt låg jämnt fördelade på vardera sidan i båten. 32 Övre telnen skulle ligga bakåt och nedre telnen framåt i båten. Slutligen bar man också ned en säck eller en åtting med ribbstenar i båten.

Mat tog man med sig så att man säkert klarade sig i två dygn, för om vädret var ogynnsamt kunde det hända att man inte kom iland tidigare. Matsäcken utgjordes av ett par bröd per man, samt smör i en ask, rymmande ett knappt kilo. Dessutom hade man stekt strömming och surmjölk med. Allt detta var packat i sälskinnsväskar, som vanligen låg framme i båten. Blev det trångt kunde man ta upp skottnan (skotten) — det fanns dubbla sådana i båten och sätta dit väskorna, så var de ur vägen.

Bindnål och garn fanns alltid med i båten för säkerhets skull, men var en sköt trasig fick lappningen vänta tills man kom iland. Hade man kompass skulle den finnas med i båten, i övrigt fick man segla efter vinden. ”Var e tjocka fick man ju nästan ligg o vänt tärti’ e lätta om ’an int försto vadan e blåst o hede tyknon kom.”33 Man hade också med sig en lodlina för att med säkerhet kunna bestämma nödigt djup för skötarna. 34 Lodlina använde sig också Kallanfiskarna av för att dels prova ut lämpligt djup, dels också för att utröna hur bottnen var beskaffad.35 Lyktor och lanternor var inte obligatoriska då som nu, utan man signalerade med eld på årbladet ifall det behövdes. Tändstickor fanns naturligtvis, för alla rökte. Man rökte mahorka-blad från Ryssland i långa pipor.

Fiskarna var klädda i vadmalsbyxor, som med åren blivit så intjärade, att de höll vatten. På fötterna hade de långskaftade läderstövlar utan ”näsor”. Som huvudbonad hade fiskaren sommartid skärmmössa och på höstsidan fårskinnsmössa. Man hade inte handskar utan s.k. kluddar, d. v. s. valkade vantar med djurhår instickade för att hålla vatten. Kluddarna var mycket lösa, så att man kunde sticka in handen i vanten utan att behöva släppa taget om skötarna. En kniv satt alltid i bältet. Kniven skulle ha så stort träskaft att den flöt om den råkade hamna i vattnet.

När fiskarna var redo kastade man loss. Ut skulle man vilket väder det än såvitt det inte var full storm eller tjocka men tacksam var man om rodret man hade god segelvind. ”Skepparen hade sin plats i bakstammen och skötte – han kom aldrig ’förom mastbrä’.”36 Var det inte segelvind fick man årorna framme i båten. ro, varvid halvfiskaren satt mitt i båten och rodde och framkarlen skötte årorna framme i båten. 

”Det hörde till vanligheten, att båtlagen rodde i kapp till grunden för att försäkra sig om de bästa platserna. Den båt som kom först fram utvalde en lämplig plats med ledning av trutarna, som kungjorde, var fiskstimmen gingo fram, och inringade hastigt grundet före kamraterna i de övriga båtlagen. Men om ödet ville, hade dessa kanske bättre lycka ’på branten’.”37

2.6.1 Grunden i Tankarvattnen

Man fiskade vid en mängd undervattensgrund nära Tankar. Avstånden till dessa grund varierar, de närmaste befinner sig på ett avstånd av ca 10-15 minuters segelväg; till de längst bort belägna tog det upp till 1,5 timme. I början av fiskesäsongen höll man sig till de närmast belägna grunden för att mot höstsidan följa fiskstimmen ut till havs. Från slutet av augusti till ca 10 september bedrevs också drivfiske vid lugn väderlek.38 ”Vid nordlig vind och ’frisk sydväst’ nådde man vid Tankar det bästa fångstresultatet, förutsatt att man valde de skötgrund som hade rykte om sig att vara särskilt fiskrika: Gambäl- och Nykredensen, Harju, Taljan och Taljansklattji samt Pyhäjok.” 1939 När man skulle ut till grunds gällde det att hitta rätt. Grunden var ju inte synliga ovan vattenytan, så man måste ha något att segla efter. Skulle man t. ex. till Gammelkredensen for man norrut från Tankar tills Tankar fyr och ett högt träd på fasta landet vid Storviken låg i rät linje med varandra. Ville man däremot till Nykredensen seglade man mot nordnordost tills Västerbådan och Gammelgrundet samt Repskäret och Råberget låg i rät linje. Vanligen tog man märke efter två stenar uppe på land.40 Ofta var det just naturligt nog någon avvikande naturformation som man tog som riktmärke, om man inte som Kallan-fiskarna helt enkelt gjorde riktmärken åt sig.41

Hade man segelvind tog det 1,5 timme till Nykredensen men måste man ro tog det två timmar. När motorbåtarna kom klarade man sträckan på 45 minuter. Till Gammelkredensen seglade man i bästa fall på en halv timme och rodde på en knapp timme.

2.6.2 Skötarna läggs ut

Väl framme vid fångstplatsen valde man ut lämpligaste stället för att sätta ut skötarna. Skepparna lyfte upp rodret och seglen togs ned. Framkarlen rodde ut skötarna och skepparen lade ut övertelnen, korktelnen, medan halvfiskaren hade stentelnen på sin lott. Man lade först ut tre skötar, en hage, varefter man band en liten tunna, ponton, som flöte och riktmärke (fig. 4). Denna tunna förankrades med en ribbsten. Vanligen lade man ut tre, eller helst fyra, hagar i en rad efter varandra. Efter varje hage kastade man ut en pönto och förankrade den med en ribbsten, som knöts fast i ändan av den minst 12 famn långa linan, vars andra ända är fastknuten i pönton. ”Sedan skötarna, förenade medelst ’vätalino’ anbragts på sina platser, förankrades båten med tillhjälp av ’ligganlino’.”42 Med linan fastbunden i stamknafte (stammen) på båten väntade man medan timmarna gick. Vid solnedgången rodde man runt och tittade om det fanns fisk på och hurudan fisk i så fall. Fick man mjölkfisk kunde det hända att man flyttade för då kunde man inte vänta sig någon större fångst. Fick man däremot romfisk lade man ut också reservhagen och var det gott om fisk och utrymme kunde man signalera till andra båtar.

När man slutligen hade skötarna som man ville ha dem lade man sig till ro för natten. ”Den s.k. fotlinan anbragtes från ’sköttampen’ till skepparens fot för att varsko honom i den händelse storm var i annalkande eller förtöjnings- trossen höll på att skavas av mot den järnskodda stäven.”43 Så åt man sin medhavda matsäck Kallafiskarna hade t. o. m. en gryta med i båten och tillredde sin mat över öppen eld44 och så var man redo för natten. Till natten svepte man in sig i pälsar och ullfällar som fanns i båten speciellt mot hösten var det mycket kallt nattetid ute till havs och seglet tog man över sig. En man höll vakt så att man inte blev överseglade av någon större skuta på väg in till Yxpila hamn.

I soluppgången skulle skötarna upp. De var nu tunga av sten, fisk och vatten och det gällde att ta i så mycket man orkade. Räckte inte händerna till fick man ta till tänderna för att få upp skötarna. När de väl hade lyfts upp i båten skulle man kvickt få upp seglen framkarlen skötte focken och halvfiskaren storseglet och rodret i sjön. Också nu tävlade båtlagen sinsemellan, den som först var tillbaka på Tankar lade nämligen beslag på de bästa renserskorna.45 På Kallan tycks arbetet vid skötläggningen ha varit annorlunda organise- rat. Här var det skepparen som rodde ut skötarna, framkarlen skötte den tunga nedre telnen och mittkarlen skötte den övre telnen. I övrigt tycks man ha lagt ut skötarna på samma sätt som på Tankar. Också när skötarna drogs upp följde man samma princip så att skepparen rodde.46

2.6.3 Fångsten tas omhand

Genast man kom iland skakades strömmingen ur skötarna i båthuset. Under kontroll av hamnfogden mättes fångsten upp med ett trä-ämbar av en åttings storlek och delades. Halvfiskaren fick en sjättedel, framkarlen en tredjedel och skepparen hälften av fångsten. Sedan omhändertogs fisken av rensarna. Fisken saltades ner i karen. Melander nämner att saltet utgjorde minst 1/8 och högst 1/3 av fiskmängden. 47 3-4 dygn stod fisken så, sedan skulle den ösas ur karen in i åttingarna eller tunnorna. Sista varvet radedes så att locket slöt tätt till och saltlaken hälldes på så att bottnen inte på några villkor skulle bli torr.

När skötarna var befriade från fisk, plockade man bort stenarna. Sedan bars bragderna upp till sköttorkningsplatsen och hängdes på vaglarna (sköt- torkningsstängerna) för att torka. Vid behov sköljde man skötarna i en svag tjärvattenblandning och befintliga hål lappades. När detta var gjort stod solen redan högt på himlen och fiskarna hann i bästa fall få några timmars sömn innan det var dags för nästa tur.

Och så fortsatte det dag efter dag så länge vädret var tillfredsställande, av- brutet endast för stadsresorna efter mera salt. Men det kunde också komma en storm, som varade många dagar. Då höll fiskarna helst till i fiskarbasturna på sängen och hann då vila ut innan nästa intensiva fiskeperiod kom.

2.7 Fiskeläget överges för året

I september började det ena båtlaget efter det andra överge Tankar. Vädret blev allt bedrägligare, ofta var det storm så att man inte alls kunde fara ut, och for man ut kunde man skyndsamt få dra upp och så snabbt som möjligt söka sig i land när det kom en plötslig stormby.

Men om vädret var lugnt en längre period försökte man sig gärna på driv- fiske, som förde med sig extra fin och fet fångst. Man stenade skötarna så litet att de rak (flöt) och så lät man dem driva med vinden till morgonen, då man drog upp dem.

Efter den 15 september fanns inga fiskare kvar längre på Tankar. Stugorna stod övergivna och de enda som fanns kvar på ön var lotsarna och fyrvaktaren.

2.8 Fiskeläget förändras

Första världskriget innebar ett avbrott och en vändpunkt i Tankar fiskeläges historia. Från 1914-1918 var ryssar stationerade på Tankar, de finska lotsarna hade blivit tvungna att ge sig därifrån, och de få fiskare som fanns hemmavid fick inte röra sig utan särskilda passersedlar. Efter solnedgången fick man inte vara ute på sjön.

På 1920-talet ändrades läget på Tankar radikalt. Den första strömmings- ryssjan lades ut sommaren 1918 av lotsen Werner Mattsson från Karleby och andra följde exemplet.48 Till att börja med bedrevs skötfiske jämsides men efter hand blev ryssjorna s. g. s. allenarådande. Ryssjorna innebar att de gamla grunden övergavs och man sökte sig i stället speciella ryssjefångstplatser, som ett båtlag behöll från år till år. 49 Den avgörande förändringen kom med motorbåtarna. 1922 hade ett par fiskare från Ullas i Bosund skaffat sig en motorbåt och de andra följde efter så småningom. Även om den tidens motorbåtar inte gick snabbare än med 7 knops fart, betydde det i alla fall att man inte som tidigare var beroende av lämplig segelvind. Stadsresorna förkortades så att det blev möjligt att åka in och sälja fisken färsk varje dag. Nu saltade man in bara en liten del av fångsten.

Den större rörligheten och det att man inte längre var beroende av de gamla strömmingsgrunden ledde så småningom till att Tankar fiskeläge övergavs mer eller mindre för gott. År 1938 gjordes visserligen ett försök med drivfiske med betydligt större skötar än vad man varit van vid på Tankar, men detta försök slog inte väl ut och upprepades aldrig. 50 Numera besöks Tankar fiskeläge inte längre av yrkesfiskare.

3 EKONOMISKA SYNPUNKTER

Fisket var ingen stabil inkomstkälla. Fångstens storlek varierade från period till period, t. o. m. från år till år. Men i stort sett var fisket en viktig näring för kustborna, och under goda år kunde de sälja en stor del av sin fångst.

Under 1500-talen beskattades kustsocknarna enligt fiskfångsten, så att var sjätte fisk gick till skatt. Följande tabell från detta århundrade kanske ger en uppfattning om hur stora fångster det kunde röra sig om. Tabellen visar upp- börden från Pedersöre och Karleby storsocknar. Skatten, d. v. s. sjättedelen av fångsten var följande: 51

Pedersöre storsocken svarade för en större del av denna fångst, vilket innebär att Karleby stod för något mindre än hälften.

Redan av ovanstående kan man se att strömmingsfisket inte inbringade lika mycket alla år. 1559 betalades från Tankar 72 tunnor i skatt.52 Fångsten detta år skulle då ha varit 45 tunnor.

Under 1600-talet var fisket fortfarande lönande men under 1700-talet var läget ett helt annat. Redan 1731 framhöll landshövding von Essen, att kust- befolkningen i Österbotten var för högt beskattad.53 År 1752 infordrades från rikets kustlandskap rapporter om fiskets tillstånd. G. A. Piper skrev för Uleåborgs södra fögderi, dit Tankar, Renögrundet och Kallan hörde, att allmogen kunde sälja högst 150 tunnor och stadens borgare högst 300. Med hänsyn till hela landskapets behov gav fisket ett underskott, som måste täckas med im- port från Västerbotten. 54

Under 1800-talet, då Tankar annars upplevde en blomstringstid, gick det så neråt främst med fjällfisket att endast strandbyggarna och skärgårdsborna fick vad de behövde, inte ens de egna socknarnas behov kunde längre tillfredsstäl- las. Efter att ha varit fiskexporterande måste de österbottniska socknarna nu importera sådana mängder, att importen år 1818 beräknades till 700 à 800 tun- nor strömming och sill. I Kronoby (dit Öja hörde ända till 1932) gav fisket på 1850-talet ännu så mycket att det räckte till husbehov, men på 1870-talet förslog det inte på långt när och efter 1880-talet var det praktiskt taget bara befolkningen i Öja som fiskade. Fisket blev så småningom en sysselsättning för den obesuttna delen av befolkningen.55

Men fisket på Tankar gav också sysselsättning åt en grupp utöver fiskarna, nämligen rensarna. En rensare fick var åttonde ämbar strömming i lön, vilket för en kvinna betydde att hon på ett par månader förtjänade lika mycket, som om hon varit städslad ett helt år som piga på landsbygden. Ofta togs lönen ut när fångsten var liten det var nämligen så att mindre fångst betydde bättre strömming. Senare betalades lönen ut i pengar.5

4 SAMMANFATTNING

Tankar fiskeläge i Gamlakarleby skärgård var ett typiskt säsongfiskeläge, som levde upp en kort tid per sommar från Jakob (den 25 juli) till mitten av september.

Som fiskeläge har Tankar gamla anor. Fisket vid ön var gammalt redan när Gamlakarleby blev stad år 1620. Under 1600-talet var fisket ganska gott, men under 1700-talet gick fisket starkt tillbaka för att på nytt blomstra upp vid 1800-talets mitt. Sedan gick fisket igen stadigt tillbaka för att under 1900-talet helt upphöra.

I äldre tid skedde fisket i närheten av undervattensgrund med skötar, som stenades så hårt att de sjönk. Skötarna sattes i rad efter varandra. Man fiskade i båtlag på tre personer och delade fångsten efter vars och ens andel i bragderna och arbetet. Fångsten saltades ner i åttingar och andra laggkärl, som tillverkades hemma. Den insaltade fisken såldes under vintern.

Efter första världskriget ändrades förhållandena i och med att man började använda strömmingsryssjor och motorbåtar. Utvecklingen gick i den riktningen att Tankar fiskeläge helt övergavs av yrkesfiskarna. En månghundraårig epok var slut.

NOTER

KÄLLOR

Tidskriften Budkavlen ges ut av ämnena etnologi och folkloristik vid Åbo Akademi. Fokus ligger på akademiska artiklar inom det traditionsvetenskapliga fältet (etnologi, folkloristik, kulturanalys och kulturhistoria).  Budkavlen grundades år 1922 och utkommer helt open access med ett nummer per år.