Luotsi ja luotsivanhin Aarne Rautiainen

Kaikki kuvat: Mika Peltoniemen perhealbumista. Kuvat ovat yksityisiä eikä niitä ole lupa kopioida tai tallentaa tältä sivustolta.

Samtliga bilder kommer från Mika Peltoniemis familjealbum. Bilderna är privata och får inte kopieras eller lagras från denna webbplats.

1960-luku Talvimerenkulku Tankariin alkaa

1960- luvulla Kokkolan satamaan johti Tankarin ohitse kulkeva väylä. Vuosikymmenen aikana tehtiin yhteensä noin 7000 luotsausta eli noin 700 luotsausta vuodessa. Talvimerenkulku Kokkolaan mahdollistui vasta 1960-luvun loppuvuosina, joten liikenne on ollut melkoisen vilkasta, kun koko vuosittainen alusmäärä on kertynyt reilun puolen vuoden aikana. Alukset olivat vielä höyrykäyttöisiä ja varsin pieniä. Talvimerenkulku ensimmäiseen ympäri vuoden auki olleeseen satamaan – Hankoon – oli alkanut 100 vuotta aiemmin. 

1960-luvun puolivälissä Tankariin valmistui konehuone, johon asennettiin sähköä tuottaneet voimakoneet. Majakka muutettiin kaasusta sähkökäyttöiseksi. 

Luotsiaseman venekalustoon kuului parhaimmillaan viittavene, kaksi luotsivenettä sekä majakkahenkilökunnan kuljetuksia varten nopeampi Delphin-vene. Viittaveneellä tuotiin saareen tynnyreissä juomavesi, jota ämpäreillä haettiin satamassa olleesta isommasta säiliöstä. Luotsi- ja majakkahenkilökunnan perheenjäsenet kulkivat saareen sekä luotsiveneiden että Delphinin kyydissä. Viikonlopun alkaessa ja päättyessä veneet saattoivat olla ääriään myöten täynnä äitejä ja lapsia. Kesäaikana saareen tai saaresta mantereelle kulkeneeseen veneeseen riitti lähes aina joku kyytiä tarvitseva. Usein lapset juoksivat joukolla satamaan huomatessaan luotsiveneen olevan lähdössä viemään tai hakemaan luotsia laivasta – aika nopeasti lapset oppivat, kuka veneenkuljettaja otti kyytiin ja kuka ei. Aikamoinen ihme oli, ettei tiedossa ole kuin yksi veneen laidan ja sataman reunan väliin jäänyt sormi, joka sekin parani aikanaan. 

Veneiden mukana kulki myös perheiden ruokatilaukset, joita äidit soittivat luotsiasemalla olleesta saaren ainoasta puhelimesta Ykspihlajaan Annalan ja myöhemmin Virtasen kauppaan.  

Aarnen työsuhteen alusta alkaen Rautiaisen perhe vietti kesät saaressa. Myös Aarnen Alina-äiti oli mukana ja auttoi Anna-Liisaa lastenhoidossa. Aarne osti veneenkuljettaja Hermanssonilta perheen käyttöön viranomaissataman suulla olevan pienen mökin – perinteiseen tapaan luotsin kuukausipalkalla. Aluksi perhe saunoi muiden perheiden tapaan Majakanmäen saunassa, mutta Rautiaisten omistusaikana mökille rakennettiin oma sauna. Majakanmäen saunaan pesuvesi otettiin nykyisen luotsiaseman takana olevasta potista, jonka kupeessa on vanha tynnyri merimerkkinä.  

Kesällä 1966 oli onnettomuus lähellä, kun Pauli-poika putosi reunalta luotsisatamaan. Isoveli Pekka hyppäsi perään ja sai nostettua Paulin ylös. Perheen kasvettua mökki kävi auttamatta pieneksi ja Rautiaiset saivatkin käyttöönsä Majakanvartijan talon sataman puoleisen huoneiston. Toista päätyä piti kesäasuntonaan luotsi Lauri Tyrjyn perhe. Pikku mökki saunoineen myytiin luotsi Lasse Sipilälle. 

1970-luku Valmistuu syväväylä, Kokkolan majakka ja Tankarin uusi luotsiasema

1970-luvulla syväväylän valmistuminen mahdollisti aiempaa suuremman aluskoon.  Vuosikymmenen luotsausten yhteismäärä oli noin 6000 eli 600 vuodessa. Satama kehittyi yhä tärkeämmäksi vienti- ja tuontisatamaksi, erityisesti puutavaran, kivihiilen ja muiden raaka-aineiden osalta. 1970-luvun lopulla satama alkoi myös saada yhä enemmän kansainvälisiä aluksia. 

1980-luvun alkuun saakka luotsien ja veneenkuljettajien tärkeä kevättyö oli meriväylien viittojen kunnostus. Tankarin aseman vastuulla oli kymmenien viittojen kunnossapito aseman luotsausvastuualueella. Tuulet ja jäät veivät talven aikana käytännössä kaikki viitat. Luotsivanhin teki talven aikana paikallisten puuntoimittajien kanssa tilaukset viittapuiden toimittamisesta. Nykyisen luotsiaseman alueelle toimitettiin puut, korit ja ankkurikivet. Viitat koottiin ja maalattiin tarkasti ohjeiden mukaan ja viittojen ankkurikiviin porattiin kettinkien kiinnitysreiät. Aarne käytti vuosien aikana kaikkia poikiaan viitoituksen aputyöntekijöinä. Työ alkoi huhtikuun alussa ja toukokuun loppuun mennessä piti viitat olla taas paikallaan. Käytössä ei ollut paikannuslaitteita vaan viittojen paikat paikannettiin ja viitat sijoitettiin saarissa ja mantereella sijainneiden viittasijoittajamerkkien mukaan. Tämä työ kuului luotsien ja veneenkuljettajien vastuulle. Viittaryhmään kuului 3-4 miestä, jotka viittavenettä käyttäen vastasivat alueen viitoista. Jokaisesta viitasta oli omat mittansa, joita noudattamalla viitta asettui oikeaan syvyyteen. 

Viittatyö loppui 80-luvun alussa, kun siirryttiin muovisiin viittoihin. Viittoja korvattiin myös isoilla ankkureilla varustetuilla jääpoijuilla. Poijut kestivät talvea viittoja paremmin. 

1980-luku: Tekniikka kehittyy

1980-luvulla luotsausten kokonaismäärä laski edellisistä vuosikymmenistä ja oli noin 5000 vuosikymmenessä eli 500 vuodessa. Luotsausmäärien laskua selittää etenkin aluskoon huomattava kasvaminen edellisistä vuosikymmenistä. 

Vuosikymmenen aikana Tankarin asemalla työskenteli viisi luotsia vuorossa ja viisi oli vuorollaan vapaalla. Veneenkuljettajia ei kutterinhoitajia oli kuusi. Luotsiveneisiin tuli niin sanotut turvamiehet eli veneessä oli kuljettajan lisäksi turvallisuussyistä mukana toinen kuljettaja. Moottorikelkkojen rinnalle tuli talvikäyttöön hydrokopterit. Kopterit lisäsivät turvallisuutta, koska moottorikelkoissa oli ollut vain vahvistetut kumityynyt estämässä uppoamista. 

Vuosikymmenen lopulla merenkulkulaitos rationalisoi luotsiasemien päivystystoimintaa yhdistämällä asemia. Aluksi keskitettiin Vaasan asemat Raippaluotoon, sitten yhdistetiin Kristiinankaupungin ja Kaskisten asemat. Vuosikymmenen vaihteessa Tankarista tuli pääasema Mässkärin jäädessä vartiopaikaksi. Mässkärin kuusi luotsia ja viisi kutterinhoitajaa liittyivät Tankarin aseman vahvuuteen. Tankarin luotsausvastuulla olivat Pietarsaaren, Kokkolan ja Kalajoen satamat. 

Saaren lasten tärkein harrastus oli uiminen – satoi tai paistoi.  Majakanmäki oli saaren lasten piha, jossa leikittiin kirkonrottaa, kymmentä tikkua laudalla ja majakan juurella olleessa sienileikkimökissä. Pääsivätpä lapset joskus joukolla kiipeämään majakkaankin. Isommat, murrosikäiset olivat omineet tyhjilleen jääneen tyfonitalon. Pienimmät pyrkivät taloon sisään ja isommat pelottelivat heitä niin, että aikakauden lapset kutsuvat taloa vieläkin ”kummitustaloksi”. 

Eilispäivän jälkeen

Tänä päivänä Kokkolan satama koostuu kolmesta satamasta, joista 200-vuotias Kantasatama keskittyy erityisesti kappaletavara- ja konttiliikenteeseen. Syväsataman liikenne koostuu erilaisesta tumman bulkin liikenteestä suurimpana ryhmänään vientiin menevät terästeollisuuden raaka-aineet. Hopeakivensatamassa suurimpana ryhmänä on vaalea bulk, kuten kalkkikivi.

2021 käyttöön saatiin 14 metrin väylä Syväsatamaan, johon voi liikennöidä Panamax- ja Cape size-luokan laivoilla. Aiemmin väylän kulkusyvyys oli rajoittanut suurimpien alusten lastausta noin 25% ja siksi osa aluksista lähti satamasta vajaalastissa. Ennen Venäjän hyökkäystä Ukrainaan Kokkolan satamassa kävi vuosittain noin 50 Panamax- ja Cape size-luokan alusta ja noin puolet sataman tonnimääräisestä kokonaistavaraliikenteestä kuljetettiin näillä isoilla aluksilla. Kaikkiaan Kokkolan satamassa kävi vuosittain noin 600 alusta. Sodan alettua säännöllinen Panamax/Cape size-luokan alusliikenne päättyi ja satamassa käy vuosittain noin 550 alusta ja luotsausten määrä on tätä nykyä noin 1100 alusta vuodessa. 

Aarnen työura on ohjannut voimakkaasti hänen ja Anna-Liisan jälkikasvun ammatinvalintoja. Pekka on työskennellyt laivakokkina ja stuerttina sekä opettanut ravintola- ja catering-alaa Rauman merimiesammattikoulussa ja sittemmin Winnovan Rauman yksikössä. Pekan poika Aleksi on opiskellut perämieheksi ja työskentelee Rauman telakalla. Pauli on tehnyt työuransa satamaoperaattorin palveluksessa. Paulin poika Eemi puolestaan työskentelee laivoihin toimitettavien komponenttien parissa. Annen poika Antti on merikapteeni ja työskentelee rahtialuksen päällikkönä. 

Kuva 7: Aarnen ja Anna-Liisan lapsia ja lapsenlapsia puolisoineen Tankarissa Annen ja Tarjan, Paulin puolison, 50-vuotispäivien yhteydessä vuonna 2013.

Bild 7: Aarnes och Anna-Liisans barn och barnbarn med respektive på Tankar i samband med Annes och Tarjas, Paulis maka, 50-årsdag år 2013.

OBS: Samtliga bilder kommer från Mika Peltoniemis familjealbum. Bilderna är privata och får inte kopieras eller lagras från denna webbplats.

Lotsen och lotsåldermannen Aarne Pekka Rautiainen ( 1933-2023) 

Aarne Pekka Rautiainen föddes i Uleåborg den 23 mars 1933. Under krigsåren var Aarne och hans syskon under två perioder krigsbarn i Sverige; brodern Paavo kom att stanna där för gott.   Efter kriget gick Aarne och hans syster Airi i den svenskspråkiga privatskolan i Uleåborg, där de avlade sin mellanskole-examen.

Efter skolan arbetade Aarne en tid som lantmätare på skogsarbetsplatser, tills han år 1950 gick till sjöss på det finländska ångfartyget S/S Otava. Efter att ha fullgjort sin värnplikt i flottan i Åbo, började han studera vid Raumo sjöfartsskola, där han avlade andre styrmansexamen 1955 och förste styrmansexamen 1958. Förutom Otava hann Aarne segla på ångfartygen S/S Elsa S, S/S Wanda, S/S Atlas och S/S Theseus.

I Raumo träffade Aarne sin blivande hustru Anna-Liisa, och tillsammans fick de fyra barn: Pekka (1955), Pauli (1962), Anne (1963), Tarvo (1965).

Familjen flyttade från Uleåborg till Karleby år 1962, och efter Aarnes pensionering bosatte de sig i Raumo. Där avled Aarne i en ålder av 90 år den 18 oktober 2023.

Se Bild 1 Aarne Rautiainen på däck på en lotsbåt. 

Från skogar och hav till Tankar

Redan efter att ha avlagt förste styrmansexamen sökte Aarne en lotsbefattning vid lotsstationen i Kemi. Chefen för Uleåborgs lotsdistrikt, sjökapten Artturi Hakri, som även hade en stuga på Tankar, uppmanade ”pojken” att studera till sjökapten – han visste nämligen att sjökaptensexamen snart skulle bli ett krav för lotsar.

Aarne utexaminerades som sjökapten i Raumo år 1962. I början av juni samma år började han arbeta som lots vid Tankars lotsstation, från den 1.9.1966 som tillförordnad lotsålderman och från den 17.2.1967 som ordinarie lotsålderman.

Ännu under sina sista år kom Aarne med tacksamhet ihåg Artturi Hakri, som haft en avgörande betydelse för både hans karriär och liv.

Se Bild 2 Sjökaptensbrevet från 1962

1960-talet – Vintertrafiken till Tankar inleds

På 1960-talet ledde farleden till Karlebys hamn förbi Tankar. Under årtiondet utfördes totalt cirka 7000 lotsningar, vilket innebär ungefär 700 lotsningar per år. Vintertrafiken till Karleby blev möjlig först under de senare åren av 1960-talet, vilket innebar att all fartygstrafik koncentrerades till drygt ett halvt år – trafiken var därmed mycket livlig. Fartygen var fortfarande ångdrivna och relativt små. Vintertrafiken till den första året-runt-hamnen i Finland, Hangö, hade börjat redan hundra år tidigare.

I mitten av 1960-talet byggdes ett maskinrum på Tankar, där motorer som producerade elektricitet installerades. Fyrens drift ändrades från gas till el.

Lotsstationens båtar bestod som mest av en remmarbåt, två lotsbåtar samt en snabbare båt, Delphin, för fyrpersonalens transporter. Med remmarbåten transporterades dricksvatten i tunnor till ön. I hamnen fanns en cistern varifrån vattnet hämtades med ämbar. Lotsarnas och fyrpersonalens familjemedlemmar reste till ön med lotsbåtarna eller med Delphin. Vid veckosluten kunde båtarna vara fulla av mammor och barn. Sommartid fanns det nästan alltid någon som behövde skjuts till eller från ön. Ofta sprang barnen i grupp till hamnen när de såg lotsbåten vara beredd att ge sig av  – de lärde sig snabbt vilken båtförare som lät dem åka med och vilken som inte gjorde det. Det är ett smärre under att det bara finns en känd olycka: ett finger som klämdes mellan båten och kajkanten – fingret läkte till sist. 

Med båtarna transporterades även familjernas matbeställningar, som mammorna ringde in från lotsstationens enda telefon på ön – först till Annala och senare till Virtanens butik i Yxpila.

Från början av Aarnes anställning tillbringade familjen Rautiainen somrarna på ön. Även Aarnes mor Alina var med och hjälpte Anna-Liisa med barnen. Aarne köpte en liten stuga vid statens brygga av båtföraren Hermansson – enligt gammal hävd, till priset av en lots månadslön. I början badade familjen bastu på Fyrbacken tillsammans med de andra familjerna, men under Rautiainens tid byggdes en egen bastu vid stugan. Vattnet till bastun på Fyrbacken hämtades från en källa bakom nuvarande lotsstation, där ett gammalt fat fortfarande fungerar som sjömärke.

Sommaren 1966 var olyckan nära när sonen Pauli föll från kajen vid lotsbryggan. Storebror Pekka hoppade i efter honom och lyckades dra upp honom. När familjen växte blev den lilla stugan för trång, och Rautiainens fick då tillgång till den delen av Fyrvaktarens hus som låg mot hamnen. I den andra änden bodde lotsen Lauri Tyrjy med familj under sommaren. Den lilla stugan med bastu såldes till lotsen Lasse Sipilä.

1970-talet – Djupfarleden, Karleby fyr och Tankars nya lotsstation färdigställs

Under 1970-talet möjliggjorde den nya djupfarleden att större fartyg kunde anlöpa hamnen. Totalt utfördes cirka 6000 lotsningar under decenniet, alltså omkring 600 per år. Hamnen utvecklades till en allt viktigare export- och importhamn, särskilt för trävaror, kol och andra råvaror. I slutet av 1970-talet började hamnen också ta emot ett ökande antal internationella fartyg.

Fram till början av 1980-talet var ett viktigt vårarbete för lotsar och båtförare att underhålla farledens sjömärken. Tankars lotsstation ansvarade för underhållet av tiotals remmare inom sitt lotsningsområde. Vinterstormar och is förstörde i praktiken alla remmare varje år. Under vintern gjorde lotsåldermannen beställningar av träremmare från lokala virkesleverantörer. Virket, korgarna och ankarstenarna levererades till området där den nuvarande lotsstationen ligger. Remmarna monterades och målades enligt noggranna instruktioner, och i ankarstenarna borrades hål för kättingfästen. Aarne använde under åren alla sina söner som medhjälpare i arbetet med remmarna. Arbetet började i början av april och alla remmare skulle vara på plats före slutet av maj. Det fanns inga positioneringshjälpmedel – remmarnas lägen fastställdes med hjälp av märkstenar och linjetavlor på öar och fastland. Arbetet hörde till lotsarnas och båtförarnas ansvar. Remmar-laget, som bestod av 3–4 män, ansvarade för områdets sjömärken. Varje remmare hade sina egna mått, som måste följas noggrant för att de skulle hamna på rätt djup.

Det traditionella remmararbetet upphörde i början av 1980-talet när remmare av plast togs i bruk. Remmarna ersattes även med isbojar utrustade med stora ankare, som visade sig tåla vintern bättre.

Förutom att djupfarleden och Kokkola fyr färdigställdes, byggdes en ny lotsstation på Tankar år 1975. Samtidigt drogs en undervattenskabel till ön för att säkra elförsörjningen. Kabeln markerade slutet på en epok: Tankars sista fyrmästare, Göran Ekman, övergick till Sjöfartsverkets tekniska avdelning. År 2010 blev avdelningen Meritaito, och idag heter dotterbolaget till det statligt ägda bolaget Arctia Oy, som ansvarar för den marina infrastrukturen, Arctia Meritaito.

Samtidigt inleddes en ny era med den nya lotsstationen: Anna-Liisa Salin började arbeta som värdinna för stationen.  Aarnes hustru – även hon Anna-Liisa – samt sonen Pekkas fru Anneli vikarierade värdinnan vid behov.

Se Bild 3 : Tankars lotsstation i sin ursprungliga färgsättning och med platt tak.
Det hårda havsklimatet lämpade sig inte för det filtbelagda platta taket, som ersattes med ett plåttäckt sadeltak på 1990-talet.
Samtidigt fick övervakningstornet en omgivande terrass med räcke och den nuvarande blå färgen.

Se Bild 4: Familjen Rautiainen på skidutflykt väster om Tankar – i ordning Tave, Pauli, Anne, Pekka och Anna-Liisa, fotograf: Aarne.
Vintertid gick en isväg till ön från den gamla sjöbevakningsstationen. Den senaste gången en isväg kunde anläggas var vintern 2002.

1980-talet – Tekniken utvecklas

Under 1980-talet minskade det totala antalet lotsningar jämfört med tidigare årtionden och uppgick till cirka 5000 under decenniet, det vill säga omkring 500 per år. Minskningen förklaras främst av att fartygens storlek ökade avsevärt jämfört med tidigare decennier.

Under detta årtionde arbetade fem lotsar i skift på Tankars station, medan fem andra hade ledigt. Antalet båtförare eller kutterförare var sex. Lotsbåtarna bemannades med så kallade säkerhetsmän – en andra förare medföljde av säkerhetsskäl förutom ordinarie förare. På vintern togs hydrokoptrar i bruk vid sidan av snöskotrarna. Koptrarna ökade säkerheten, eftersom skotrarna enbart hade förstärkta gummidynor som skydd mot att sjunka.

I slutet av decenniet rationaliserade Sjöfartsverket lotsstationernas jourverksamhet genom att slå samman stationer. Först centraliserades Vasa-stationerna till Replot, därefter slogs Kristinestads och Kaskö stationer ihop. Vid decennieskiftet blev Tankar huvudstation, medan Mässkär blev en bevakningspunkt. De sex lotsarna och fem kutterförarna från Mässkär överfördes till Tankar.

Tankar ansvarade nu för lotsningen i hamnarna i Jakobstad, Karleby och Kalajoki.

I början av årtiondet installerades en radarantenn i Tankars fyr. I övervakningstornet fanns en radaranläggning för att manövrera antennen. Efter nedläggningen av Mässkärs lotsstation installerades en andra anläggning i tornet för att manövrera radarn i Jakobstad. Den nya tekniken krävde utbildning, och lotsarna avlade examen som radaroperatörer.

Snabbare lotsbåtar och ökad lotsfrihet för inhemska fartyg bidrog också till att antalet lotsstationer minskade och att stationerna placerades på fastlandet i stället för på öar.

Se Bild 5 : Aarne och Anna-Liisa i övervakningstornet vid Tankars lotsstation före radarutrustningen togs i bruk.

Barnens viktigaste hobby på ön var att simma – i regn eller solsken. Fyrbacken var barnens lekplats, där man lekte kurragömma, ”tio pinnar på ett bräde” och lekte i svamphuset vid fyrens fot. Ibland fick barnen också i samlad skara klättra upp i fyren.
De äldre barnen i tonåren hade tagit över det övergivna tyfonhuset som kallades Böulanhuset på svenska, och de minsta försökte ta sig in – men skrämdes så ordentligt att barn från den tiden än idag kallar huset för ”spökhuset”.

Aarne Rautiainen gick i pension från sin tjänst den 1 april 1988. Efter honom blev Mikko Jalonen lotsålderman. Rautiainen var känd som en sträng, noggrann och rättvis tjänsteman. När det behövdes ingrep han utan att tveka– vare sig det gällde arbetsinsatser eller överdriven alkoholkonsumtion. Lotsåldermannen var en myndighetsperson som, vare sig han ville eller inte, bar ansvar – och vars agerande satte sin prägel på ön.

Efter pensioneringen fortsatte Aarne med sitt konstintresse och deltog aktivt i konstnärsverksamhet både i Karleby och i Raumo, dit han flyttade med Anna-Liisa år 1996. Han målade också i norr, där han byggde ett fritidshus i Lompolokylä i Kittilä. Förutom Lappland reste paret flitigt även utomlands.

Se Bild 6. Aarnes målning av lotsen som väntar på att gå ombord på fartyget ute på isen

I dag består Karlebys hamn av tre delhamnar, varav den 200 år gamla stamhamnen (Kantasatama) är specialiserad på styckegods- och containertrafik. Trafiken i Djuphamnen (Syväsatama) består av olika typer av mörk bulk, där export av råmaterial till stålindustrin utgör den största andelen. I Silverstenshamnen (Hopeakivensatama) hanteras ljus bulk som kalksten vid sidan av containerhantering.

År 2021 togs en 14 meters farled i bruk till Djuphamnen, vilket möjliggör trafik med fartyg i Panamax- och Cape size-klasserna. Tidigare begränsade farledens djup dessa fartygs lastkapacitet med cirka 25 %, vilket innebar att vissa fartyg var tvungna att lämna hamnen med ofullständig last. Före Rysslands anfall på Ukraina anlöpte årligen cirka 50 Panamax- och Cape size-fartyg Karlebys hamn, och ungefär hälften av den totala godsmängden (i ton) transporterades med dessa stora fartyg. Totalt anlöpte omkring 600 fartyg hamnen varje år. Efter krigsutbrottet upphörde den regelbundna trafiken med Panamax- och Cape size-fartyg, och numera anlöper cirka 550 fartyg årligen, medan antalet lotsningar är omkring 1 100 per år.

Aarnes yrkesbana har haft ett starkt inflytande på yrkesvalen för hans och Anna-Liisans efterkommande. Sonen Pekka har arbetat som fartygskock och steward, samt undervisat inom restaurang- och cateringbranschen vid Sjömansskolan i Raumo och senare vid Winnovas enhet i Raumo. Pekkas son Aleksi har studerat till styrman och arbetar vid varvet i Raumo. Pauli har gjort sin karriär hos en hamnoperatör. Paulis son Eemi arbetar med komponenter som levereras till fartyg. Annes son Antti är sjökapten och arbetar som befälhavare på ett fraktfartyg.

Se Bild 7: Aarnes och Anna-Liisans barn och barnbarn med respektive på Tankar i samband med Annes och Paulis maka Tarjas 50-årsdag år 2013. 

Text Mika Peltoniemi 

Översättning Kristina och Bo-Göran Klingenberg