Växte upp i fiskarfamilj – Lilian Svenlin f.Vikström berättar
Växte upp i fiskarfamilj som tillbringade somrarna på Tankar
Lilian Svenlin f Vikström
Paret Lilian och Ingvar Svenlin besöker gärna Tankar åtminstone en gång per sommar. Båda har sina rötter här; Ingvars farfar Alfred Svenlin var fiskare och hamnfogde i dryga trettio år på Tankar från början av 1910- talet fram till 1940-talet då det blev paus med stämmor på Tankar. Egentligen var han den sista genuina hamnfogden på Tankar som samlade fiskarna till stämma vid behov. Tiotals år senare återupptog Karleby stad traditionen med hamnfogde och stämma. Då i lite annan tappning.
Alfred Svenlin slutade att fiska från Tankar och många andra med honom då man började fiska strömming närmare fastlandet. Då fiskarna flyttade tog de ibland med sig båthusen och ibland också stugorna.
Ett av båthusen som tidigare fanns på Tankar finns numera vid Bosund Fiske- och jaktmuseum. Ordförande för museet är Lilian och Ingvar Svenlins barnbarn Joel Svenlin.
Ingvars farfarsfar Matts Svenlin fiskade även vid Tankar. Själv har Ingvar inga barndomsminnen från holmen.
Det har däremot fru Lilian som växte upp i grannstugan; Ahlös stuga som fortfarande står kvar.
Lilian Svenlin berättar om korna och Nyfelts vägg.
Lilian Svenlin berättar varför hon kom till Tankar.
Lilian f. Vikström blev moderlös då hon var endast tre månader gammal och eftersom hennes pappa Ragnar Vikström blev ensam med åtta barn av vilka den äldsta var 12 år kom hon att växa upp med sin mormor Edla och morfar Elis Alö.
Eftersom Elis var fiskare fick hon varje sommar komma ut i maj till Tankar; med sig hade de två kor och både stugan och fähuset står än idag kvar. Fähuset har senare fått fyra väggar och tak och har också fungerat som en liten stuga. Men ”fähuset” är inte i mera familjens ägo.
Med två kor i båten
– Korna visste nog när det dags att åka ut till Tankar. De märkte när männen började ställa till för avfärden. Bland annat band de ihop två båtar inför transporten av korna ut till ön. Korna gick ner till stranden och stod där och väntade, berättar Lilian. På Tankar visar hon platsen där det fanns en stenplatta som korna kunde stiga iland på.
Varje kväll skulle korna mjölkas och de övriga stuginnehavarna på ön kom efter färsk mjölk.
– Stigarna var smala och kantade av stenar och vid Nyfelts stugvägg var det ganska trångt. På kvällen när korna kom för att mjölkas var juvrarna sprängfyllda av mjölk och vid det trånga passaget hände det att mjölk sprutade på väggen, vilket föranledde Nyfelts Anne att sucka över Ahlös kor som gjorde att stugväggen började lukta surt.
Mitt på sommaren flyttades korna till Hamnskär där det fanns färskt hö. Dit flyttade också Edla och Lilian. Korna skulle ju mjölkas.
– Sik som var för små för att säljas på torget saltades i stora tråg. Under somrarna på Tankar hände det sig att jag åt fisk tre gånger per dag men också på vintern. Fisken som låg i saltlag i stora tunnor torkades av och användes i matlagning.
– Då jag gifte mig med Ingvar sa jag åt honom att jag inte kommer att äta fisk med honom, skrattar Lilian, men genom att en av sönerna fiskar mera aktivt så äts det nog mycket fiskrätter i hemmet fortfarande.
Med de vuxna i olika görmål
Hennes moster Sigrid blev också en skicklig fiskare, det var rätt ovanligt i början av seklet med kvinnliga yrkesfiskare. Lilian kommer ihåg var båthusen låg och hur det var att leka i ryssjorna då de på våren var på land och tjärades. Morfar Elis var inte så förtjust eftersom barnen hade knappar i kläderna som fastnade i ryssjan.
Som liten fick Lilian hänga med sin mormor Edla i olika göromål.Då männen återvände från fisket efter att ha fört fångsten roende i land till torget ville de ofta vila sig en stund och då tog mormor båten och rodde ut med Edla till Kallskär där de plockade blåbär som männen tog med sig sedan nästa dag då de for till torget med nyfångad fisk. Där var färska bär eftertraktad vara.
Lilian var också till hjälp för morfar Elis. Hon kommer så bra ihåg hur de; Edla och Elis under soliga dagar satt på trappan och reparerade ryssjorna.
– Och så bad Elis mig att lägga på bindnålen. Garnet som behövdes för ryssjan skulle träs på en nål och det kunde jag göra.
Ute på holmen var man mer eller mindre självförsörjande och den tiden var det helt vanligt att samla ägg för tex bakning. Av en mjölsäck gjorde mormor Edla två dynvar som sedan användes i stugan. Inne i stugan hade Lilian en egen hopfällbar säng som hon har sparat. Det var många som skulle rymmas att sova i stugan. Lilians morbror Alvar var den sista yrkesfiskaren på Tankar och han bodde också i Alös stuga tillsammans med några av sina syskon och föräldrarna samt Lilian som morföräldrarna tagit hand om.
Lilian Svenlin på stranden där båthusen stod och där hon simmade.
Lilian Svenlin berättar om hur Edla gjorde dynvar av mjölsäck.
Lilian Svenlin for med Edla till Kallskäret för att plocka bär.
Lilian Svenlin berättar om fiskandet.
Tankartråden
Uppe på fyrbacken står ”Böulanhuset” där det skulle sprängas och skjutas då Tankar var omgivet av dimman. Oväsendet skulle hjälpa fartygen att hålla sig borta från klipporna.Av den s.k tankartråden, som var den tråd som flög iväg i bitar då det sprängdes, gjorde man nyckelknippor och färgglada underlägg. Trådstumparna var röda, blåa, gröna och gula. Barnen sprang till Böulanhuset när de hörde att det small för att samla tankartråd.
I en av grannstugorna bodde Brännbackas och Paul Brännbacka körde ut lotsarna till fartygen. En gång då barnen märkte att Paul var på väg ut med en lots tiggde de och bad om att följa med. Men det gungade så mycket så de blev sjösjuka och spydde. Paul bedyrade att han aldrig skulle ta med dem igen.
Lilian kommer bäst ihåg flickorna på ön; både de som bodde i Wikströms stuga och i Lindells stuga. Hon tyckte att pojkarna som var lite äldre var lite skrämmande och dessutom talade de ett annat språk ( finska). Lilian lekte mycket med Inger som var en av lotsdöttrarna från Wikströms stuga. Hon var fascinerad av att hennes kompis Inger brevväxlade med en av döttrarna i Lindells stuga. Stugorna låg bredvid varandra nedanför lotsbacken. Flickorna spände upp ett rep mellan stugorna ( båda stugorna har övre våning ) och med bykpinnar satte de fast sina meddelanden och så vevade de in sina ”brev”.
Landskapet
Lilians barndomssimstrand var stenig och låg bredvid båthusen rakt nedanom Ahlös stuga. Ahlös stuga är fortfarande intakt trots att många av de gamla fiskarstugorna försvunnit från omgivningen. Den femmastade skonaren Marienborg förliste i september 1924 utanför Tankar och lite minnen från Marienborg finns fortfarande på ön. Utanför Ahlös stuga finns en mastskruv som visar hur stort fartyg det faktiskt var fråga om. Lilian minns också att mormor Edla hade en stor kista där hon förvarade sina kläder. Kistan kom från Marienborg.
Då och då ordnades auktioner på ön; i samband med att någon flyttade bort. Lilian kommer ihåg att det i stugan fanns två stora fina oljemålningar som försvunnit under årens lopp och att morfar Elis ( som hon kallade pappa eftersom hon var så liten då hon kom till morföräldrarna ) hade en stor kikare som han kunde spana med. Ifall det var många trutar ovanför ryssjan så visste han att där fanns fångst.
Till Lilians barndomsminnen hör också samlingar i kyrkan. Många av de som fiskade var troende och ibland ordnades sammankomst i kyrkan med någon lokal talare från Bosund. Då fick hon klä sig fint.
Karg natur
– Här fanns ju inte alls träd då jag var barn. Och inga havstornsbuskar. Vi plockade syrliga blad som vi lekte att vara plättar, berättar Lilian och spanar efter bladen ifall hon skulle hitta dem.
Vi går den enriskantade stigen fram till den rödmyllade stugan.
– Här är stigen som vi gått i stilla söndagskväll, citerar Lilian ur Plocka vill jag skogsviol-sången och berättar att det nog fanns enris på trädlösa Tankar då hon tillbringade somrarna som barn ute på fyrön.
– Men visst såg det helt annorlunda ut än det gör idag , konstaterar hon
Lilian Svenlin f Vikström är född 1951 och tillbringade somrarna på 1950-talet och en bit in på 1960-talet på Tankar tillsammans med sina morföräldrar som tog hand om henne då hon bara 3 månader gammal miste sin mamma.
Om morföräldrarna Edla och Elis Ahlö, berättas det i boken Ro, ro till fiskeskär som skrevs av Erla Hovilainen. Boken utkom 1945 på Söderströms förlag och ger en bra bild av hur det var att leva som fiskare på Tankar i början av 1900-talet. Boken är svår att få tag på mera – eventuellt kan man hitta den via antikvariat.
Bild 1 Ingvar och Lilian Svenlin
Kuva 2 polku
Kuva 3 stuga
Kuva 4 Elis och Edla
Kuva 5 kirkkoseurat
KUVA 6 Alfred och Herman och Emil
Bildtexter
Kuva 1
Ingvar och Lilian Svenlin besöker Tankar minst en gång per sommar. Båda har rötter på fyrön bland de fiskarfamiljer som i början av senaste sekel bodde här på somrarna. Lilian har många sommarminnen från holmen.
Ingvar ja Lilian Svenlin vierailevat Tankarissa ainakin kerran kesässä. Molempien juuret löytyvät vuosisadan alussa täällä asuneiden kalastajaperheiden parista. Lilianilla on paljon kesämuistoja saarelta.
Kuva 2
Stigen går fortfarande på samma ställe som den alltid gått. Ahlös stuga är den stuga som är längst söderut och härifrån kunde man se ryssjorna med kikare.
Polku noudattaa vielä samaa reittiä. Ahlön mökki on eteläisin. Sieltä rysät näkyivät kiikarilla.
Kuva 3
Alös stuga står idag på samma plats som den stått sedan den byggdes
Ahlön mökki seisoo edelleen samassa paikassa, mihin se aikoinaan rakennettiin.
Vanhoja kuvia:
Kuva 4
Elis och Edla Alö reparerar nät utanför sin stuga på Tankar. Lilian kallade dem för mamma och pappa eftersom hon var så liten då hennes egen mamma dog.
Elis ja Edla Ahlö korjaavat verkkoja Tankarin mökin rappusilla. Lilianille he ovat isä ja äiti, koska hän oli niin pieni menetettyään äitinsä.
Kuva 5
Lilian kommer ihåg att det ibland ordnades samling i kyrkan och då fick hon klä sig fint. Fotot är taget från en hemfärd från en sammankomst på Tankar. Predikanten Anders Björkskog med fru Emelie till vänster och Elis Ahlö vid rodret.
Lilian muistaa seurat kirkossa. Silloin hän sai pukeutua hienosti. Kuva on otettu kotimatkalla Tankarista. Saarnaja Anders Björskog ja hänen vaimonsa rouva Emelie vasemmalla ja Elis Ahlö ruorissa.
Kuva 6
Alfred Svenlin (Ingvars farfar), Herman Ahlö (Elis pappa) och Emil Sundström utanför Ahlös båthus.
Alfred Svenlin (Ingvarin isoisä), Herman Ahlö (Elinin isä) ja Emil Sundström Ahlön venevajan ulkopuolella.
Lilian ja Ingvar Svenlin vierailevat mielellään Tankarissa ainakin kerran kesässä. Molemmilla on juuret saarella.
Ingvarin isänisä Alfred Svenlin oli kalastaja ja satamavouti noin 30 vuotta, 1910 -luvun alusta 1940 -luvulle, jolloin Tankarin karikokousperinteeseen tuli tauko. Alfred oli Tankarin viimeinen alkuperäinen satamavouti. Hänen tehtävänsä oli kutsua kaikki kalastajat tarpeen tullen yhteiseen neuvonpitoon.
Kymmeniä vuosia myöhemmin Kokkolan kaupunki aloitti uudelleen satamavouti- ja karikokoustehtävät, kylläkin vähän eri muodossa.
Kun silakkaa alkoi tulla lähempänä rantaa, Alfred Svenlin ja moni muu kalastaja lopetti kalastuksen Tankarissa. Jättäessään saaren kalastajat keräsivät joskus mukaansa myös venevajat ja jopa mökit. Yksi Tankarin vanha venevaja löytyy nykyisin Bosundin Kalastus- ja mestästysmuseolta.
Lilian ja Ingvar Svenlinin lastenlapsi Joel Svenlin toimii museon puheenjohtajana. Ingvarin isoisänisä Matts Svenlin kalasti myös Tankarissa.
Ingvarilla ei ole lapsuusmuistoja saaresta, toisin kuin hänen Lilian -vaimollaan, joka kasvoi viereisessä Alhön mökissä.
Lilian s.Vikström menetti äitinsä vain kolmen kuukauden ikäisenä. Hänen isänsä Ragnar Vikström jäi yksin kahdeksan lapsen kanssa. Vanhin lapsista oli 12 vuotta. Siksi Lilian kasvoi äidinäidin Edlan ja äidinisän Elis Ahlön kanssa. Koska Elis oli kalastaja, Lilian sai joka kesä tulla Tankariin. Mukanaan he toivat kaksi lehmää. Tehtiin navetta jossa oli kolme seinää. Myöhemmin navesta tuli pieni viehättävä mökki. Nykyään ” navetta” ei kuulu enää Lilianin perheelle. Mökki ja navetta ovat toki vieläkin pystyssä.
Kaksi lehmää veneessä
Lehmät tiesivät, milloin oli Tankariin matkustamisen aika. Ne huomasivat sen valmisteluista. Miehet sitoivat yhteen kaksi venettä, joilla he kuljettivat lehmät saareen. Lehmät kävelivät rantaan odottamaan lähtöä. Lilian näyttää kädellään litteää rantakiveä. Siihen lehmät astuivat noustessaan maihin.
Joka ilta lehmät lypsettiin, jolloin saaren muut mökkiasukkaat tulivat hakemaan tuoretta maitoa.
” Polut olivat kapeita ja reunat kivettyjä. Nyfeltin talon seinusta oli tosi ahdas. Illalla kun lehmät saapuivat lypsettäviksi, utareet olivat niin täynnä maitoa, että sitä roiskui talon seinälle. Nyfeltin Anne huokaili: ”Ahlön lehmien vuoksi talon seinä haisi happamalle.”
Keskikesällä lehmät siirrettiin Hamnskäriin, jotta ne saivat tuoretta heinää. Sinne muuttivat myös Edla ja Lilian, pitihän lehmät lypsää.
Torikauppaan liian pienet siiat suolattiin isoihin kaukaloihin. Tankar-kesinä saatoin syödä kalaa kolmesti päivässä, mutta näin tapahtui myös talvella. Tynnyreihin tönkkösuolatusta siiasta pyyhittiin suola pois ja käytettiin näin ruuanlaitossa.
”Kun menimme naimisiin Ingvarin kanssa sanoin, etten aio syödä kalaa. Mutta koska yksi pojista on aktiivi kalastaja, niin kyllä kotona syödään edelleen paljon eri kalaruokia.”
Aikuisten kanssa eri tehtävissä
Lilianin täti Sigrid oli taitava kalastaja. Vuosisadan alussa nainen ammattikalastajana oli harvinaisuus. Lilian muistaa venevajan paikan, ja millaista oli leikkiä rysien keskellä, kun ne nostettiin maihin tervattaviksi. Äidinisä Elis ei innostunut lasten leikeistä, sillä lasten vaatteista saattoi tarttua nappeja rysään.
Pienenä Lilian sai seurata mummu Edlaa eri askareissa. Kun miehet palasivat kalastuksestaan, vietyään soutaen saaliin torille, miehet panivat levolle. Silloin mummu Edla lähti Lilianin kanssa soutaen Kallskäreniin. Siellä he poimivat mustikkaa, jota miehet veivät seuraavan kalasaaliin kanssa torille myytäväksi. Vastapoimittu tuore mustikka oli kysyttyä.
Lilianista oli paljon hyötyä myös isoisälle. Hän muistaa hyvin, miten he kolme, Edla, Elis ja hän korjasivat rysiä aurinkoisina päivinä rappusilla.
– ”Ja sitten Elis pyysi minua laittamaan langan solmuneulaan. Olin hyvä pujoittamaan langan neulansilmään.”
Saarella oltiin melko omavaraisia. Leivontaa varten kerättiin linnunmunia. Jauhosäkistä Edla teki kaksi tyynyliinaa, joita he käyttivät mökissä. Lilianilla oli oma kokoontaitettava sänky, jonka hän on säästänyt muistoksi.
Mökkiin piti mahtua monta nukkujaa. Lilianin setä Alvar oli Tankarin viimeinen ammattikalastaja, ja hän asui myös Ahlön mökissä.
Tankarin lanka
Majakkamäeltä löytyy ”Böulantalo.” Sumuisella säällä siellä räjäytettiin ja ammuttiin ilmaan. Melun tarkoituksena oli auttaa laivoja pysymään kaukana kallioista.
Tankarin lanka on lanka, joka dynamiitin räjähdyksessä lensi. Siitä tehtiin avainnippuja ja värikkäitä alustoja. Lankaa löytyi punaisena, sinisenä, vihreänä ja keltaisena. Kun lapset kuulivat pamauksia, he juoksivat innoissaan Böulantaloon keräämään langanpätkiä.
Brännbackan talon isäntä Paul Brännbacka kyyditsi luotseja laivoihin. Kerran lapset huomasivat, että Paul oli viemässä luotsia. He kerjäsivät kyytiin. Mutta meren aallot keinuivat niin, että kaikki tulivat merisairaiksi ja oksensivat. Paul vakuutti, ettei enää tarjoa heille venekyytiä.
Lilian muistaa parhaiten saaren tytöt, jotka asuivat Wikströmin ja Lindellin mökeissä. Vanhemmat pojat tuntuivat hieman pelottavilta, koska puhuivat toista kieltä (suomea). Lilian leikki paljon Wikströmin mökin luotsityttären Ingerin kanssa.
Lilian ihasteli Ingerin kirjeenvaihtoa Lindellin mökin tytön kanssa. Mökit sijaitsivat peräkkäin luotsimäellä. Tytöt kiinnittivät narun mökkien väliin. Molemmissa mökeissä oli toinen kerros. Pyykkipoikien avulla he kiinnittivät kirjeensä ja veivasivat sitten kirjeet sisään.
Maisema
Lapsuuden uimaranta oli kivinen, ja se sijaitsi venevajan vieressä Ahlön mökin edessä. Ahlön mökki on edelleen entisellään, vaikka monet kalastajamökit ovat hävinneet saaresta.
Viisimastoinen kuunari Marienborg haaksirikkoutui syyskuussa 1924 Tankarin ulkopuolella. Saarella on laivasta joitakin muistoja jäljellä. Ahlön mökin edessä oleva mastoruuvi näyttää, kuinka suuresta laivasta oli kyse. Lilian muistaa myös Edla -mummun suuren vaatearkun, jonka hän sai Marienborgista.
Silloin tällöin saarella järjestetään huutokauppa, esimerkiksi muuttojen yhteydessä. Lilian muistaa mökin kaksi hienoa öljymaalausta, jotka ovat johonkin hävinneet. Isoisä Eliksellä oli iso kiikari, jolla hän tarkkaili maisemaa. Jos rysän luona oli monta lokkia, Elis tiesi odottaa saalista.
Lilianin lapsuusmuistoihin kuului myös kirkkoseurat. Uskovaiset kalastajat järjestivät seurat kirkossa. Paikallinen puhuja Bosundista palveli saaren seurakansaa. Näihin tilaisuuksiin Lilian sai pukeutua pyhävaatteisiin.
Karu luonto
”Lapsena täällä ei ollut puita. Eikä löytynyt tyrnipensaita. Poimimme happamia lehtiä. Kuvittelimme niitä lätyiksi.” Kun kävelemme katajamarjaoksista reunustettua polkua kohti punamullattua mökkiä, Lilian etsii tuttuja lehtiä.
”Tätä polkua kuljimme pyhäiltana hiljaa.” Lilian hyräilee tuttua ” Plocka vill jag skogsviol”- laulua. ”Katajapensaita oli kyllä lapsuudessakin, mutta muuten täällä on aivan eri näköistä kuin silloin,” Lilian toteaa.
Lilian Svenlin f Vikström s 1951 vietti kesät 1950-luvulla ja 1960 luvun alussa Tankarissa isovanhempiensa kanssa. Isovanhemmat huolehtivat Lilianista, koska hän menetti äitinsä vain 3 kuukauden ikäisenä.
Äidin vanhemmista Edla ja Elis Ahlöstä kerrotaan kirjassa Ro, ro till fiskeskär (souda kalastajasaarelle). Kirjan on kirjoittanut Erla Hovilainen. Se ilmestyi 1945 Söderströmin kustantamana. Kirja antaa hyvän käsityksen kalastajan elämästä Tankarissa 1900 -luvun alussa. (kirjan saattaa löytää antikvariaatista)
Teksti, videot ja kuvat / Text, video och bilder: Kristina Klingenberg
Suomennos Helena Tornberg
Vanhat kuvat Lilian Svenlinin perheen albumista / Gamla foton med bildtexter från familjens fotoarkiv
