Minusta tulee merimies – Tuomo Lindell

Last Updated: 23 huhtikuun, 2024By Tags: , , , , , , , ,

Muistoja lapsuuden kesistä saaressa

Tuomo Lindell

Tankar kasvatti merenkulkijoita

Vietin lapsuuden kesät Tankarissa. Olen syntynyt vuonna 1956 ja tulin Tankariin ensimmäistä kertaa n. 4 kuukauden ikäisenä. Kouluajan kesälomat, kolme kuukautta, vietin Tankarissa aina rippikouluikään saakka. Kävimme, maissa, kodissamme Ykspihlajassa vain muutaman kerran kesäloman aikana

Aika saaressa kului mm. uiden ja saunoen. Sauna oli lähes pakollinen koska merivesi oli kylmää, alkukesästä noin 15 asteista. Vuoronperään lämmitimme saaressa olevia saunoja ja porukalla saunoimme ja kävimme uimassa. Vesi lämpeni vasta heinäkuun lopulla kahdella- kolmella asteella. Sadepäivinä me usein kokoonnuimme jonkin mökin tai valtion rakennuksen yläkertaan pelaamaan korttia.

Isän kanssa kalassa

Isäni oli luotsi. Hän oli myös innokas kalastaja, joten eräs työni oli toimia kalaveneen soutajana. Illalla laskimme verkot ja aamulla aikaisin kävimme nostamassa verkot. Muistan että aina tuli kalaa ja sitä syötiinkin päivittäin. Monesti harmitti kun muut lapset jatkoivat leikkejään sillä aikaan kun olin isäni kanssa verkoilla. Ehkä siksi minusta tuli kova soutaja kun aina oli kiire rantaan. Verkot laskettiin yleensä ” Studesbergin- ja Gamlasgumlan rannalle Tankarin etelärannalle, missä olikin kalaisat vedet. Lillgrund, Bergbådan, Råberget, Västerbådan, Reveln, Kallskäret, Kubborna ovat saaria jotka muistuvat mieleeni.

Polttopuut löytyivät 1960 – 1970 lukujen aikaan vielä merestä ja niiden löytäminen ja rannalle vetäminen olikin mielenkiintoista tekemistä. Puut olivat painavia koska ne olivat kelluneet pitkään vedessä, suurimmat painoivat satoja kiloja. Oli täysi työ vetää ne ylös rannalle kuivumaan. Onneksi usein oli kavereita apuna. Kun puut olivat kuivuneet, niin ne kuljetettiin soutuveneellä puuvarastoon. Joskus merestä löytyi niin paljon puita, että ne eivät sopineet veneeseen. Kerran lastasin hinauksessa olevan soutuveneen niin täyteen painavia koivutukkeja että vene upposi kun hinaus päättyi.

Yksi harrastuksistamme oli kiertää Tankarin saari soutaen, matkaa tuli vajaat 4 km ja jos tuli kuuma niin nopea sukellus mereen niin taas jaksoi soutaa, olimme silloin korkeintaan 10 vuotiaita. Soutuveneessä oli myös purjeet ja peräsin, joten niillä opimme myös purjehtimisen taidot. Mitä kovempi tuuli ja aallokko niin silloin ” seilaaminen” oli mielenkiintoisinta kun purjehdimme lähellä  kiviä ja kallioita. Erään suuren kiven ja pienemmän kiven välissä oli juuri sellainen väli, että siitä juuri ja juuri mahtui vene. Veneen masto osui kiviin eikä kenelläkään ollut pelastusliivejä mutta uimataito kylläkin. Vanhempamme olivat varmaan kauhuissaan kun seurasivat meitä. Joskus meni masto poikki kun ei ollut tukivaijereita. Mutta isä veisti uuden maston saaresta haetusta männystä ja kuusesta.

Viidakkoleikkejä

Saaren eteläpäässä oli tiheä metsä jossa kasvoi myös kieloja. Metsää kutsuimme ” viidakoksi”  jossa teimme majoja ja leikimme lännenmiehiä ja -inkkareita. Meillä oli pienet kirveet, puukot ja sulkahatut. Niin kivaa oli että tuskin syömään ehdimme.

On ihme, että kaikki raajat ja sormet ovat vielä tallella kun käytimme kirvestä ja puukkoa päivät pitkät. Pieniä kolhuja ja haavoja varmaan tuli mutta laastaria vaan päälle. Joskus kyllä kaaduttiin liukkailla kallioilla. 

Iltaisin juoksimme kilpaa ”majakanmäelle” leikkimään erilaisia leikkejä kuten: Kirkonrottaa, kymmentikkua laudalla jne. Ilta kului nopeasti kunnes vanhemmat huutelivat meidät nukkumaan.

Toki jouduimme tekemään saaressa myös erilaisia kotitöitä. Teimme polttopuita, lämmitimme saunaa ja pesimme pyykkiä isäni tekemällä puisella pyykkikoneella. Pyykkikone oli valmistettu puisesta saavista sekä potkurista jota veivattiin puisen kannen läpi tulevalla veivillä. Vuorotellen veljieni kanssa konetta käytettiin ja puhdasta tuli. Pyykit huuhdeltiin meressä. Joku meistä toimi soutajana ja äitimme huuhtoi pyykit meressä. Saaren länsirannassa oli pyykkiranta jossa pestiin lähinnä mattoja ja saaren naiset ja lapset viettivät siellä joskus koko päivän uiden ja aurinkoa ottaen.

Kesätöitä saaressa

Valtio eli Merenkulkuhallituksen luotsipiirit  (nykyään Finnpilot monien nimimuutoksen jälkeen) työllistivät keväisin ja kesäisin myös saaren lapsia. Siihen aikaan luotsit valmistivat itse reimarit- koreineen ja laskivat ne mereen kivipainojen kanssa. Näissä töissä oli lisätyöväkenä myös luotsien vanhempia poikia. Molemmat veljeni olivat näissä ns. ”reimarinpanotöissä”.

Itse osallistuin kaverini kanssa eräänä kesänä teräksisten polttoainesäiliöiden ruosteenpoistoon ja maalaukseen. Kunnostimme myös muita teräsrakenteita 4 – 6 tuntia päivässä ja palkka taisi olla n. 4 markkaa tunnissa. Työssä kului useita viikkoja.

Saaren ruokahuolto, muonitus, hoidettiin luotsiveneillä. Kaksi kertaa viikossa vene kuljetti ruokaa ja ihmisiä Ykspihlajan ja Tankarin välillä. Ruoat yms. tarvikkeet tilattiin Ykspihlajassa olevilta kauppiailta, jotka kuljettivat edellisenä päivänä tilatut tavarat ja muonat rantaan veneelle. Joskus kaupasta tilattiin jopa jäätelöä. Venematkan aikana hieman sulanut jäätelö maistui todella hyvältä.

Yksi kohokohta oli odotella keitä saarelaisia-, vieraita ja kavereita saapui veneen mukana saareen. Oli mukava todeta miten kulunut aika edellisen tapaamisen jälkeen oli kavereita muuttanut.

Vaaratilanteita

Kerran syksyllä eräs kalastaja joutui veneellään merihätään ja kutsui Luotsiasemalta apua. 

Tankarin luotsikutteri läksi hakemaan kalastajaa myrskyävältä mereltä. Pelastustyö epäonnistui kovan myrskyn ja huonon näkyvyyden johdosta. Kalastaja menetti näköyhteyden edellä ajavaan luotsikutteriin ja hänen veneensä ohjautui läheisen matalikon päälle, jossa suuret aallot vyöryivät veneeseen. Kalastaja ei tiennyt mihin suuntaan olisi pitänyt lähteä. Onneksi isäni seurasi tilannetta rannalla ja näytti taskulampulla valoa kalastajan veneen suuntaan. Kalastaja näki valon ja suuntasi kohti sitä. Vene pääsi pois matalikolta ja upposi sataman suulle. Isäni avusti miehen rantaan ja vei mökin lämpimään jossa kalastaja sai kuivat vaatteet ja ruokaa. Oli vähintään mitalin arvoinen suoritus.

Olin noin 15 vuotias kun jouduin ajamaan luotsiveneen Ykspihlajan satamasta Tankariin kun veneen kuljettaja oli käynyt Rantabaarissa nauttimassa virvokkeita, eikä ollut ajokuntoinen.

Saareen menijät alkoivat miettimään miten saisivat veneen liikkeelle. Joku sanoi että kyllähän allekirjoittanut voisi venettä ajaa. Sanoin että tiedän reitin mutta en ole tätä venettä ennen ajanut. Olen kyllä nähnyt muiden sitä ajavan. 

Käynnistin moottorin ja ajoin veneen tuttua ”muonaväylää” pitkin Tankarin satamaan. Vähän epäonnistuin rantautumisessa koska vene vähän törmäsi laituriin, hitaasti toimivan peräytysvaihteen johdosta, muutama naarmu taisi tulla veneen keulaan.

Onneksi en ajanut venettä kiville tai kalliosaareen.

Kerran olimme soutamassa Tankarin sataman edustalla venepoukamassa, niin kuului kova pamahdus. Majakkamestari oli isossa venevajassa korjaamassa tai huoltamassa meripelastusalus Tankarin konetta. Jostain syystä konehuoneessa tapahtui räjähdys ja tulipalo. Majakkamestari sai kolhuja ja palovammoja, mutta pääsi itse ulos palavasta veneestä. 

Saaressa oli onneksi vieraana sairaanhoitaja, joka antoi ensiavun majakkamestarille, ennen sairaalaan kuljettamista. Saaressa olevat luotsit ja majakkamestarin poika laskivat pelastusaluksen vajasta, ovien läpi mereen. Veneen tulipalo sammui eikä venevaja syttynyt tuleen.

Saaren yhteisiä tapahtumia

Juhannuskokkoon kannettiin saareen kertyneitä palavia jätteitä, puuta ja joskus jäteöljyä. 

Kokko oli komea ja savua tuli paljon. Joskus kaupungista soitettiin, että onko koko saari tulessa. 

Eräänä Juhannuksena eräälle luotsille tuli vieraita uudella tuulilasiveneellä. Vene oli kiinnitetty poikittain satamaan niin, että kiinnitysköydet tulivat veneen keulasta ja perästä vastakkaisille laitureille.

Myöhemmin illalla kolmen miehen ryhmä siirtyi tutustumaan veneeseen ja nauttimaan virvokkeita. 

Jostain syystä kaikki miehet istuivat veneen samalle laidalle, niin vene pyörähti ylösalaisin ja miehet joutuivat veden varaan eli pääsivät Juhannusuinnille.

Saaren lapsilla oli hauska seurata tätä tapahtumaa. 

Tankarissa järjestettiin myös purjehduskilpailuja, joissa kilpailtiin Hai-luokan purjeveneillä.  Noin 8 metriä pitkät, kapearunkoiset, veneet oli valmistettu tammesta. Lähtö- ja maali sijaitsivat Tankarin edustalla.

Saarella vietettiin syksyllä Venetsialaisjuhlia, jolloin poltettiin kokkoja ja tervapatoja. 

Eräänä Venetsialaisiltana, kun oli ”säkkipimeää”, niin majakanvartija läksi veneellään Tankarin satamasta kohden omaa rantaansa saaren eteläpäähän. Reitti oli hyvin kapea ja kivikkoinen ja kuin ihmeen kaupalla hän ajoi matkan osumatta kertaakaan kiviin. 

Kummitustalo

Tankarissa oli myös vanha tyfoonitalo eli kummitustalo. Alkujaan talossa oli polttomoottorikäyttöisiä kompressoreita, joilla kehitettiin paineilmaa. Ilma johdettiin putkistoa pitkin tyfooneihin talon ullakolle. Tyfooneilla annettiin, sumuisella ilmalla äänimerkkejä, laivoille. Rakennuksessa asui alkujaan koneen- ja tyfoonien käyttäjiä. Kummitustalo oli myös meidän perheen ensimmäinen kesäasunto Tankarissa. Myöhemmin isäni osti kesämökin eläköityneeltä luotsilta.    Kun tyfoonitalo jäi tyhjilleen, niin talon ovet ja ikkunat suljettiin ja talosta tuli autiotalo, jossa oli pimeää. Tiesimme kuitenkin kulkutien rakennuksen ullakolle, mihin usein kavereiden kanssa kokoonnuimme korttia pelaamaan. Rakennus oli niin pelottava, etten uskaltanut mennä sinne kuin vasta yli 10 – vuotiaana.

Myöhemmin sumuäänimerkit laivoille annettiin räjähteillä tämän tyfoonitalon viereisillä kalliolla. Räjähteet sytytettiin sähkönalleilla, joihin sähkövirta syötettiin ohkaisilla sähköjohdoilla, eli ”pommilangoilla”.

Näitä langanpätkiä keräsimme ja punoimme erilaisia punoksia kuten avaimenperiä.

Lapset kadoksissa

Rakensimme itse pieniä laivoja laudasta ja kepeistä. Laivoja uittelimme rannassa ja rakensimme niille pienet satamat.

1960 – luvulla Tankarissa oli poikia enemmän kuin tyttöjä. Tytöistä kyllä tykättiin ja pojat kisailivat tyttöjen suosiosta. Olimme silloin alle 15 vuotiaita. 

Kerran kaikki me saaren lapset olimme kadonneet ja vanhempamme ajattelivat, että olisimme lähteneet soutuveneellä ja että olisimme varmasti hukkuneet. Vanhempamme etsivät meitä joka paikasta, kunnes jäljelle jäi vain satamassa olevat veneet. Olimme pelaamassa korttia erään veneen keulakajuutassa emmekä osanneet ajatella, että joku voisi olla huolissaan meistä.

Veteen putoamisia

Eräänä viikonloppuna myöhään syksyllä lähdin Tankariin luotsikutterin kyydissä. Kutteria ajoi pitkään eläkkeellä ollut luotsikutterinkuljettaja, joka oli menossa tapaamaan ystäväänsä saareen. 

Hän oli kuitenkin unohtanut oikean reitin saareen, ohjaten kutteria vain majakkaa kohden. Huomasin, että emme ole enää tutulla reitillä, vaan suunta oli pienen kalliosaaren karikkoiselle puolelle. Sanoin kuljettajalle, että olemme menossa väärään suuntaa. Käännyimme ajoissa takaisin ja pääsimme tutulle väylälle takaisin. Vältyimme mahdolliselta haverilta ja loppumatka sujui hyvin.

Tarina kuitenkin jatkuu: Tämä eläkkeellä oleva kutterinhoitaja tuli tapamaan hyvää ystäväänsä, vielä työssä olevaa majakanvartijaa. Majakanvartija odotti innolla tapaamista ja oli ottanut aamusta alkaen vähän ”rohkaisua”. Kun saavuimme kutterilla Tankarin satamaan, niin majakanvartija odotti laiturilla. Kun kutteri oli n. metrin etäisyydellä laiturista, niin majakanvartija oli aikeissa astua kutteriin tervehtimään vierastaan, niin hän putosi kutterin ja laiturin väliin mereen. Kaikki kävi niin nopeasti, ettei majakanvartija tuskin huomannut pudonneensa, kun hänet jo nostettiin takaisin laiturille. 

Isäni pelasti kerran pienen pojan merestä. Veljeni ja hänen kaverinsa olivat seuraamassa satamassa, kun isäni huolsi veneen moottoria. Isän ihmetteli, kun tuli niin hiljaista ja katsoi laiturille, siellä oli vain veljeni. Samalla hän huomasi, että veden pinnalla näkyi jotain, se oli pojan pää ja vaaleat hiukset. Isä sai otteen aluksi hiuksista ja sai pojan nopeasi ylös vedestä. Poika yski hetken vettä, mutta selvisi tilanteesta säikähdyksellä.

Perheen veneretket

Yksi miellyttävin muisto lapsuuden kesistä oli, kun sunnuntaisin perheemme läksi isolla puuveneellämme saaristoon. Veneessä oli iso petroli käyttöinen keskimoottori Olympia – merkkinen, vuosimalli taisi olla 1936. Erityisesti jäi mieleen satamassa ollut tyyni vedenpinta ja lämmin aurinkoinen sunnuntaiaamu. Odotin aina innokkaasti moottorin käynnistämistä. Moottori käynnistettiin suuresta vauhtipyörästä. Joskus pääsin voitelemaan konetta pienellä tippakannulla.

Äidilläni oli tapana lauleskella venematkan aikana. Yksi hänen suosikkilauluistaan oli ” On kesän kirkas ja huomen ja suvi sunnuntain”.

Joskus teimme marjaretkiä isolla saarelaisten joukolla tällä samalla veneellä eikä kenelläkään ollut pelastusvälineitä saatikka kännyköitä. Keräsimme talven varalle runsaasti puolukoita, mustikoita, vadelmia, karpaloita, villejä viinimarjoja, lakkoja ja tyrnimarjoja ja tietenkin kalastimme paljon, kalat halstrattiin nuotiolla ja kahvit keitimme meriveteen.

Minusta tulee merimies

Lapsuuden kesien vietto Tankarissa antoi alkusysäyksen myös omaan ammatinvalintaani.

Päivittäin katseltiin Tankarin väylillä kulkevia laivoja. Pääsimme luotsikutterin mukaan merelle saattamaan luotseja laivoihin tai vastaanottamaan laivoista luotsauksen päätyttyä. Tutustuttiin moniin merenkulkijoihin; luotseihin, kutterinkuljettajiin, majakkamestareihin, kalastajiin ja heidän perheisiinsä.

Pienestä pitäen oli selvää että minusta tulisi merimies. Meitä Lindellin suvun merenkulkijoita on ollut ainakin 4:ssä sukupolvessa,

Luotseja, perämiehiä, kansimiehiä ja konemestareita. Ja merenkulku jatkuu edelleen veneilyn merkeissä Suomen rannikkovesillä ja –järvillä.

Tankar fostrade sjöfarare

Jag tillbringade barndomens somrar på Tankar. Jag är född 1956 och kom till Tankar första gången som fyra månader gammal. Skoltidens tre månader långa sommarlov tillbringade jag på Tankar fram till skriftskolåldern. Vi for iland till vårt hem i Yxpila bara några gånger under sommarlovet.

Tiden på ön tillbringade vi bland annat med att simma och bada bastu. Bastun var mer eller mindre obligatorisk eftersom havsvattnet var så kallt, under försommaren ca 15 grader. Turvis eldade vi de bastun som fanns på ön och så badade vi bastu och simmade hela gänget. Vattnet blev varmare med ett par, tre grader först i slutet av juli. Under regniga dagar samlades vi i någon stugas eller statens byggnads övre våning för att spela kort. 

Fiske med pappa 

Min pappa var lots. Han var också ivrig att fiska, en av mina uppgifter var att ro fiskebåten. På kvällen lade vi ut näten och tidigt på morgonen for vi för att ta upp dem. Jag kommer ihåg att det alltid kom fisk och det åt vi också dagligen. Många gånger harmade det mig att de andra barnen fortsatte att leka under den tiden då jag var med pappa och lade ut näten. Kanske blev jag därför bra att ro då jag alltid hade så bråttom i land. Näten lade vi ofta vid Thodensberget och Gamlasgumlas strand vid Tankars södra strand, där vattnen var fiskrika. Lillgrund, Bergbådan, Råberget, Västerbådan, Reveln, Kallskäret, Kubborna är öar som jag minns.

Ved hittade man på 1960-1970- talet ännu från havet och att hitta veden och bärga den var intressant göra. Stockarna var tunga därför att de varit så länge i vattnet, de största vägde hundratals kilo. Det var fullt arbete att dra dem upp på land för att torka. Till all lycka hade man ofta kompisar till hjälp. Då stockarna hade torkat, transporterades de med roddbåten till vedlidret. Ibland hittade vi så mycket ved att de inte rymdes i båten. En gång lastade jag så mycket björkved i roddbåten som bogserades så att den sjönk då bogseringen avslutades. 

En av våra hobbyer var att ro runt Tankar, det blev ca 4 km och om det blev varmt så dök vi snabbt i vattnet och så orkade vi ro igen, vi var då högst 10 år gamla. I roddbåten fanns också segel och roder, på så sätt lärde vi oss också konsten att segla. Ju mer det blåste och ju högre vågor, desto intressantare var det att ” segla ” eftersom vi seglade nära klippor och stenar. Mellan en större sten och en mindre var mellanrummet sådant att båten just och just rymdes. Båtens mast tog i stenen och ingen hade flytvästar men dock kunde vi simma. Föräldrarna var ganska förskräckta då det följde med vad vi gjorde. Ibland gick masten av då den inte hade stödvajer. Men pappa gjorde en ny mast av tall och gran från holmen. 

Djungellekar 

I sydvästra delen av holmen fanns skog där det också växte liljekonvaljer. Skogen kallade vi för djungel och där gjorde vi kojor och lekte vildaväster- och indianlekar. Vi hade små yxor, knivar och fjäderhattar. Det var så roligt så vi knappt hann gå och äta.

Det är ett under att alla ben och fingrar ännu är kvar eftersom vi använde yxa och kniv dagarna långa. Små blessyrer och sår fick vi nog med det fixades med plåster. Ibland föll vi nog på de hala klipporna. 

På kvällarna sprang vi i kapp till fyrbacken för att leka olika lekar som : Kyrkråttan, tio stickor på brä´ osv. Kvällarna gick snabbt tills föräldrarna ropade att vi skulle komma och sova. 

Vi måste nog också göra hemmajobb på holmen. Vi gjorde ved, vi eldade bastun och tvättade byket med en tvättmaskin som pappa gjort i trä. Tvättmaskinen var gjord av en så av trä och en propeller som man vevade – veven stack ut genom trälocket. Turvis använde vi maskinen med min bror och det blev rent. Tvätten sköljdes i havet. Någon av oss rodde och mamma sköljde tvätten i havet. I västra delen av holmen fanns tvättstranden där vi också tvättade mattor och öns kvinnor och barn tillbringade ibland hela dagen där, man simmade och tog solbad. 

Sommarjobb på holmen 

Staten eller Sjöfartsstyrelsens lotsdistrikt ( numera Finnpilot efter många namnändringar ) gav arbete under våren och sommaren också till öns barn. Den tiden tillverkade lotsarna själv remmarna och placerade ut dem med stentyngder. I dethär arbetet deltog också lotsarnas äldre pojkar. Båda mina bröder var med om att göra remmare. 

Själv deltog jag en sommar med en kamrat i jobbet att ta bort rost och måla bränsletankarna av stål. Vi reparerade också andra stålkonstruktioner 4 – 6 timmar om dagen och lönen var ca 4 mark i timmen. Det tog flera veckor att jobba. 

Öns mattransport sköttes med lotsbåten. Två gånger i veckan transporterades mat och mänskor mellan Yxpila och Tankar. Maten beställdes av handelsmännen i Yxpila, som i förväg förde ner maten till stranden. Ibland beställde vi t.o.m glass. Glassen hann smälta under färden men smakade ändå gott. 

Farosituationer

En höst råkade en fiskare med sin båt i sjönöd och begärde hjälp från Lotsstationen. Lotskuttern från Tankar for efter fiskaren från det stormande havet. Men räddningsoperationen misslyckades på grund av den hårda stormen och den dåliga sikten. Fiskaren förlorade synkontakten till lotskuttern som körde framför och hans båt for mot ett närliggande grund och stora vågor rullade in i båten. Fiskaren såg inte åt vilket håll han skulle sikta. Till all lycka såg pappa situationen från stranden och han visade med ficklampa riktningen åt fiskaren. Fiskaren såg ljuset från lampan och siktade mot det. Båten kom bort från grundet och sjönk sedan i hamnmynningen. Pappa hjälpte mannen i land och förde honom in i stugvärmen där fiskaren fick torra kläder och mat. Det var en prestation värt en medalj. 

Jag var ca 15 år då jag måste köra lotsbåten från Yxpila till Tankar då båtens förare hade varit i Strandbaren och avnjutit förfriskningar , han var inte i körskick. De som skulle till ön började fundera på hur de skulle få båten i gång. Någon sa att nog skulle ju undertecknad kunna köra. Jag sa att jag nog känner till rutten men att jag inte kört båten tidigare. Jag hade nog sett andra köra den.  Jag startade motorn och körde båten längs bekanta ”mjölkfare” till Tankar. Jag misslyckades lite då jag skulle köra till kaj, båten stötte mot bryggan på grund av att backen fungerade så långsamt, några skråmor blev det i fören. Till all lycka körde jag inte på sten eller på grund. 

En gång var vi och rodde utanför en vik i hamnen, då hördes en stark smäll. Fyrmästaren var i det stora båtskjulet för att reparera och serva sjöräddningens Tankar- båtens motor. Av någon anledning uppstod en sprängning i maskinrummet och det började brinna. Fyrmästaren fick blessyrer och brännskador, men han kom själv ut från den brinnande båten. 

På ön fanns en sjukskötare som gäst och hon kunde ge första hjälpen åt fyrmästaren, innan sjukhustransporten. De lotsar som var på ön fick tillsammans med fyrmästarens pojke ut den brinnande båten och släppte den i havet. Båtens eldsvåda släcktes och båtskjulet började inte brinna.

Händelser på ön 

Till midsommarbrasan samlade vi brännbart avfall som hade samlats på holmen, trä och ibland också spillolja. Brasan var mäktig och det kom mycket rök. Ibland ringde någon från staden och frågade om hela holmen brinner.

En midsommar fick en av lotsarna främmande som kom men den ny vindrutebåt. Båten var förtöjd tvär över i hamnen så att förtöjningslinorna från fören och aktern var fästa i bryggorna som var mitt emot varandra. 

Senare på kvällen förflyttade sig gruppen på tre män till båten för att avnjuta förfriskningar. Av någon anledning satte sig alla männen på samma sida, så att båten snurrade upp och ner och männen hamnade i vattnet dvs de fick sig ett midsommardopp. Barnen på holmen hade roligt då det följde med händelsen. 

På Tankar ordnades också segeltävlingar, där man tävlade med Hai- båtar. Ungefär 8 meter långa, med smalt skrov och gjorda av ek. Både start och målgång skedde utanför Tankar. 

På hösten firade man Venetiad, då brändes brasor och tjärgrytor. En venetiadkväll då det var beck mörkt så for en fyrvaktare med båt från Tankar hamn till sin egen strand i södra ändan. Rutten var väldigt smal och stenig och genom ett under körde han sträckan utan att köra i sten. 

Spökhuset 

På Tankar fanns också ett gammalt tyfonhus eller spökhus ( kallades också för Böulanhuset ).  I början fanns i huset kompressorer som gick på brännolja, och som åstadkom tryckluft. Luften leddes via rör till tyfonerna på husets vind. Med tyfoner gavs ljusignaler vid dimma åt fartygen. De första som bodde i huset var maskinens och tyfonens användare. Huset var också vår familjs första sommarbostad på Tankar. Senare köpte pappa en stuga av en annan lots. Då tyfonhuset blev tomt och dörrarna och fönstren stängdes så blev huset ett mörklagt ödehus. Vi visste ändå med kompisarna hur vi skulle ta oss upp till vinden och där samlades vi ofta för att spela kort. Men huset var så skrämmande att jag vågade inte gå dit innan jag blev 10 år gammal. 

Senare gavs ljudsignalerna vid dimma genom sprängningar på klipporna bredvid huset. Spängämnet  tändes med elknallar, strömmen transporterades via tunna eltrådar, s.k bombtrådar. Vi samlade på dessa sprängtrådar och gjorde bland annat nyckelknippor.

Försvunna barn 

Vi byggde själv små båtar av bröder och käppar. Båtarna lekte vi med vid stranden och gjorde små hamnar till dem. 

På 1960- talet fanns det flera pojkar än flickor på holmen. Vi tyckte nog om flickorna och pojkarna tävlade om flickornas ynnest. Vi var då yngre än 15 år. 

En gång hade vi alla barn försvunnit och våra föräldrar tänkte att vi farit ut och ro och att vi kanske drunknat.  Våra föräldrar sökte oss överallt och kvar fanns bara båtarna i hamnen som inte var genomsökta. Vi spelade kort i en förkajuta och vi kunde inte föreställa oss att någon skulle oroa sig för oss. 

Att hamn i vattnet 

Ett veckoslut sent på hösten så for jag till Tankar med lotskuttern. Den som körde kuttern var en förare som länge varit pensionerad och han skulle hälsa på en vän på holmen. Han hade glömt rätta farleden till holmen och styrde kuttern rakt mot fyren. Jag märket att vi inte mera var i den kända farleden utan vi körde mot en liten bergsklacks stenigare sida. Jag sa åt kutterföraren att vi är på väg åt fel håll. Vi vände i tid och kom tillbaka till den rätta farleden. Vi klarade oss undan grundstötning och slutet av resan förlöpte bra. 

Berättelsen fortsatte ändå. Den pensionerade kutterföraren kom för att träffa sin goda vän som ännu jobbade som fyrvaktare. Fyrvaktaren väntade ivrigt på besöket och hade från morgonen tagit sig en styrketår. Då vi kom med kuttern till Tankar hamn så stod fyrvaktare och väntade på kajen. Då kuttern var ca 1 meter från kajen så skulle fyrvaktaren stiga ombord för att hälsa på sin vän, Han föll då mellan kuttern och kajen. Det gick så snabbt så fyrvaktaren märkte knappt att han föll i havet innan han lyftes upp tillbaka på kajen. 

 Pappa räddade en gång en liten pojke ur havet. Min bror och hans kompis var i hamnen för att se pappa serva båtens motor. Pappa förundrade sig då det blev så tyst och så tittade han på bryggan och där stod bara min bror. I samma ögonblick såg han att någonting i vattnet och det var den andra pojkens huvud och ljus hår. Pappa fick tag i håret och fick snabbt pojken upp ur vattnet. Pojken hostade upp vatten en stund men klarade sig med blotta förskräckelsen. 

Familjens båtutfärder

En av de trevligare minnen från barndomens somrar var då vår familj for med vår stora träbåt ut i skärgården. I båten fanns en stor inombordare Olympia från 1936 som gick på petrolium. Jag minns den spegelblanka vattenytan i hamnen och den soliga varma söndagsmorgonen. Jag väntade ivrigt på att motorn skulle sättas i gång. Motorn sattes igång genom ett stort farthjul. Ibland fick jag smörja motorn med en liten pipkanna. 

Mamma brukade sjunga under båtfärden. En av hennes favoritsånger var ” Nu är det ljuvlig sommar och stilla helgdagsro ”. 

Ibland gjorde vi bärplockningsresor med ett större gäng med samma båt och ingen använde flytvästar och inte fanns mobiltelefoner heller. 

Inför vintern plockade vi en stor mängd lingon, blåbär, hallon, tranbär, vilda vinbär, hjortron och havtornsbär och givetvis fiskade vi mycket, fisken halstrades i brasan och kaffet kokade vi i havsvatten. 

Jag skall bli sjöman 

Barndomens somrar på Tankar gav också en början till mitt eget yrkesval. Dagligen såg jag fartygen som körde i farleden utanför Tankar. Vi fick följa med lotskuttern ut till havs för att följa lotsarna till fartygen eller för att hämta någon lots som fullgjort sin lotsning. Vi kom i kontakt med många olika sjöfarare; lotsar, kutterförare, fyrmästare, fiskarna och deras familjer.

Det var klart för mej redan som liten att jag skall bli sjöman.  I vår Lindell- släkt så har de funnits sjöfarare åtminstone i fyra generationer.

Lotsar, styrmän, däcksmän och maskinmästare.  Och sjöfarandet fortsätter genom båtfärder längs Finlands kustvatten och sjöar.

Text Tuomo Lindell, översättning Kristina Klingenberg 

Leave A Comment