Den lotsningen kan jag aldrig glömma
Denna berättelse kan man läsa i Österbottningen från 18 mars 1980 ( Pro Tankar har fått tillstånd av Österbottens tidning att publicera den – Österbottningen var föregångare till Österbottens tidning).
Lotsålderman Ernst Mattson var 87 år gammal när han berättade om den dramatiska lotsningen. Ernst Mattson var lots på Tankar 1911 – 1955.
Tämä tarina on luettavissa Österbottingen- lehdessä 18.3.1980 (Pro Tankar on saanut Österbottens Tidningeniltä luvan sen julkaisemiseen – Österbotteningen oli Österbottens Tidningenin edeltäjä).
Luotsivanhin Ernst Mattson oli 87-vuotias, kun hän kertoi dramaattisesta luotsauksesta. Ernst Mattsson toimi Tankarissa luotsina 1911-1955.
Lotsåldermannen Ernst Mattson

Alla minns vi julen 1939. Den var så olika alla tidigare jular som vi var vana med. Det var inte så lätt att finna den rätta julstämningen. Få var de hem där alla familjens medlemmar fick fira julen tillsammans. Under lotsarbetet är man aldrig riktigt ledig under seglationssäsongen, och så var det med mig också denna jul. Jag var klar att fara ut så fort order gavs och med tanke på det, meddelade jag till lotsstationen, var jag var anträffbar.
Så hände det att medan vi var på julfest på Jungsborg, på julannandagen, fick jag telefonbud om att att vara beredd att fara ut med tankfartyget Sigrid, som befann sig i Yxpila. Fartyget skulle vara klart efter några timmar, men när jag kom ombord, fick jag veta att oljerör spruckit, så jag fick vänta tills morgonen förrän allt var klart. Halvlastat var fartyget destinerat till Vasa. Den 27.12.1939 var vi redo att kasta loss från bryggan. M/S Sigrid var ett tankfartyg som lastade omkring 1000 ton, och hade en besättning på 14- 15 man med kapten Vilhula som befälhavare.
För årstiden var isen tjock. Eftersom ingen isbrytare fanns, måste vi nöja oss med en bogserbåt för att komma ut till öppet vatten. Färden gick långsamt, isrännan var för smal, så vi fick köra fram och sedan backa och ta fart. Till slut var vi bara 200 – 300 meter från öppet vatten, men då var det stopp. Vi fick flera meters tjock issörja emot oss. Kaptenen på bogserbåten meddelade att det var omöjligt för honom att fortsätta så vi måste försöka klara oss ensamma framåt. Bogserbåten for tillbaka till Yxpila. Vi hade bara att försöka fortsätta på egen hand, men det gick nu inte alls. Det var som att köra mot stenvägg. Något bättre förslag måste vi hitta på. Då föreslog jag att vi som sista utväg skulle försöka få fartyget svängt runt för att på så sätt backa eller muddra ut oss, som man brukar säja. Kaptenen var med på förslaget, och vi gick till verket att få fartyget svängt runt. Men detta var lättare sagt än gjort i den tjocka sörjan. Efter många om och men kunde planen förverkligas. Det gick riktigt bra att muddra oss ut till öppet vatten.
Vid dethär laget hade det blivit mörkt för dagarna är inte så långa vid den tiden på året. Sju timmar hade resan tagit fast sträckan varit bara 14 kilometer. I öppet vatten tar det en knapp timme. Men då var lotsningen slut för min del och jag kunde inte komma iland på Tankar lotsstation. Så det var bara att följa med till Vasa. Resan gick bra i öppet vatten och ordern var att vi skulle fara till Rönnskär farleden. Där var nämligen en isränna uppbruten.
När vi kommo till Norrskär klockan 23 samma kväll ändrade resan karaktär och hade kunnat bli en tragedi. En främmande U-båt dök upp icke så långt från oss på styrbords sidan. Denna började skjuta på oss från övervattens läge och eftersom vårt fartyg var obeväpnat, var det bara att vända mot land. Det var då som Vasa- lotsen tog hand om navigeringen av fartyget. Enda räddningen var att fly. Nu började den verkliga klappjakten undan döden. Det var fullmåne och de följde efter oss och sköt hela tiden spårljusgranater. Granaterna slog ner nära oss och flög över oss. Sjögången gjorde att träffsäkerheten såg ut att vara dålig. Men med en enda fullträff med bensinlast och gas i tankarna skulle fartyget ha exploderat ögonblickligen.
Under skottlossningen böjde rorsmannen huvudet och då kaptenen såg detta sade han att här hjälper det inte att böja huvudet för träffar det så träffar det. Styr bara som lotsen säjer. Efter en halv timme kom vi in i tunt istäcke. Då vågade inte U-båten följa efter oss mera. Vi fortsatte i isen så långt vi kunde. Isen blev bara tjockare och tjockare och slutligen satt vi fast och kunde inte komma varken framåt eller bakåt. Klockan var då omkring tre på morgonen den 28 december 1939. En bidragen orsak till att vi kom helskinnade undan detta äventyr får nog tillskrivas lotsåldermannen Olof Söderholm från Vasa och hans skickliga navigering.
Ingen kände sig sömnig. Eftersom faran var över och spänningen hade lagt sig var det tid att försöka erinra sig vad som egentligen hänt under dessa timmar. Nu gällde det dock att utnyttja denna andhämtningspaus. Vi försökte få förbindelse till Vasa eller isbrytaren Voima med radiotelefon men vi fick ingen kontakt.
Tiden gick och klockan blev 5 på morgonen. Då hördes kanonskott igen, men det var inte oss det gällde. Det var ett av Vihuris fartyg som var på väg till Vasa med vetelast. Fartyget kom aldrig fram. Det hade oturen att bli sänkt utav samma U-båt som anföll oss. Senare på förmiddagen sågo vi ett flygplan som styrde rakt på oss från väster. Vi trodde genast att det var ett fiendeplan. Många av oss hoppade ner på isen för att komma bort från den vulkan som denna bensinlast var, men som tur var, var det inget fiendeplan. När de flög över oss viftade de. Vi kunde dra en lättnadens suck, Kaptenen kommenterade händelsen att om vi hade träffats hade nog fartyget exploderat i tusen bitar. Klockan 12 på dagen kom isbrytaren Voima efter oss och vi fortsatte till Vasa. Utanför Vallgrund kommo två militärer ut på isen till oss och sade , att det var flyglarm i Vasa. Vi fortsatte dock och när vi kom närmare hamnen sågo vi 8 – 9 plan, men de hade fällt sina bomber och flög söderut. Det var första bombardemanget i Vasa och vi hörde senare att flera människor blev dödade.
När kriget tog slut 1944 mellan Finland och Ryssland, började Finlands och Rysslands tankbåtar köra olja och mat tillsammans till Ryska Östersjöflottan i Östersjön. Då kom amerialen på inspektion och ordnade en fest för tankbåtarnas kaptener. De åt och drack och när amiralen blev lite berusad började han berätta om vinterkriget. Han sade att han hade varit kapten på en U-båt i Bottniska Viken och var med om att sänka många fartyg utanför Björneborg och Vasa. Men han berättade också att han sköt på en liten tankbåt utanför Vasa men träffade den inte. Då sade kapten Vilhula på Sigrid att det var han som var kapten på fartyget. Då hoppade amiralen upp och slog armarna om Vilhula och sade: Då var vi fiender och nu är vi vänner.

Ernst Mattsson var både lots och senare lotsålderman på Tankar under åren 1911 – 1955. På bilden är han trejde uppifrån.
Luotsivanhin Ernst Mattsson toimi luotsina Tankarissa 1911 – 1955. Hän on kolmas ylärivissä.
Luotsivanhin Ernst Mattsson
Tätä luotsausta en unohda koskaan
Me kaikki muistamme joulun 1939. Se oli niin erilainen kuin kaikki aikaisemmat joulut, joihin olimme tottuneet. Oikean joulutunnelman löytäminen ei ollut niin helppoa. Harvat olivat ne kodit, joissa kaikki perheenjäsenet viettivät joulua yhdessä. Kun toimit luotsina et ole koskaan vapaa luotsaussesonkina, ja tämä oli minun tilanne sinä jouluna. Olin valmis lähtemään heti jos käsky tulee ja sen takia ilmoitin luotsiasemalle, mistä minut löydetään.
Kun olimme tapaninpäivänä Jungsborgin joulujuhlissa, sain puhelimitse tiedon, että minun pitäisi valmistautua luotsaamaan Ykspihlajassa olevaa tankkeria Sigridiä ulos satamasta. Laivan piti olla valmis muutamassa tunnissa. Kun astuin laivaan kerrottiin, että öljyputki oli räjähtänyt. Joten jouduin odottamaan aamuun, ennen kuin kaikki oli valmista. Osalastissa laiva oli määrätty Vaasaan.
27.12.1939 olimme valmiita lähtemään laiturilta. M/S Sigrid oli noin 1000 tonnin tankkilaiva, 14 – 15 hengen miehistöllä. Laivan kapteeni oli kapteeni Vilhula.
Vuodenaikaan nähden jää oli paksua. Koska jäänmurtajaa ei ollut, meidän piti tyytyä hinaaja-apuun päästääksemme ulos avovesille. Matka oli hidas, ränni oli liian kapea, joten jouduimme ajamaan ensin eteenpäin ja sitten peruuttamaan ottaaksemme uudestaan vauhtia.
Lopulta olimme vain 200 – 300 metrin päässä avovedestä, mutta sitten laiva pysähtyi. Meillä oli useita metrejä paksua jäätä edessä. Hinaajan kapteeni ilmoitti, että hänen oli mahdotonta jatkaa ja meidän täytyi yrittää pärjätä ilman apua.
Hinaaja palasi Ykspihlajaan. Meidän piti vain yrittää jatkaa omin voimin, mutta ei se vain onnistunut. Se oli kuin olisi törmännyt kiviseinään.
Meidän oli keksittävä jotakin. Sitten ehdotin, että viimeisenä keinona meidän pitäisi yrittää kääntää laivaa, jotta voimme peruuttaa tai ”ruopata” meidät ulos, kuten yleensä sanotaan.
Kapteeni hyväksyi ehdotuksen, ja teimme töitä saadaksemme laivan käännettyä. Tämä oli vaikeata paksussa jäässä. Lopulta meidän ”ruoppaus” avoveteen sujui todella hyvin.
Kun olimme päässeet näin pitkälle, oli päivä jo hämärtynyt. Päivät eivät ole niin pitkiä tuohon aikaan vuodesta. Matka oli kestänyt seitsemän tuntia ja matkan pituus oli vain 14 kilometriä. Avovedessä tämä sama matka kestää vajaan tunnin.
Luotsaus oli minun osaltani ohi, enkä päässyt maihin Tankarin luotsiasemalla jäätilanteen takia. Joten piti vain lähetä mukaan Vaasaan. Matka sujui hyvin avomerellä ja meidät määrättiin Rönnskärin väylälle. Siellä oli ränni jäässä.
Kun saavuimme Norrskäriin samana iltana kello 23, matka muutti luonnetta ja olisi voinut muuttua tragediaksi. Ulkomaalainen sukellusvene ilmestyi lähellämme oikealle puolelle. Tämä alkoi ampua meitä pinta-asennosta ja koska laivassamme ei ollut aseita, piti vain kääntyä maihin päin. Ainoa mahdollisuus oli paeta. Nyt alkoi kilpailu kuoleman kanssa. Vaasasta oleva luotsi huolehti aluksen navigoinnista. Oli täysikuu ja sukellusvene seurasi meitä ampuen jatkuvasti jäljityskranaatteja. Kranaatit putosivat lähellemme ja lensivät yli meidät. Merenkäynti vaikutti heikentävän ampumatarkkuutta. Alus olisi räjähtänyt välittömästi, koska säiliöissä oli bensiiniä ja kaasua.
Ampumisen aikana ruorimies kumarsi päänsä ja kun kapteeni näki tämän, hän sanoi, että tässä ei auta päätä kumartaa, koska jos se osuu, niin se osuu. Ohjaa niin kuin luotsi määrää.
Puolen tunnin kuluttua tulimme ohuelle jääpeitteelle. Silloin sukellusvene ei uskaltanut enää seurata meitä. Jatkoimme jäissä niin pitkälle kuin pystyimme. Jää vain sakeutui ja lopulta olimme jumissa emmekä voineet mennä eteenpäin emmekä taaksepäin. Kello oli noin kolmen aikaan aamulla 28. joulukuuta 1939.
Yksi tärkeimmistä syistä, miksi selvisimme tästä seikkailusta vahingoittumattomina, on luultavasti luotsivanhin vaasalainen Olof Söderholm ja hänen taitava navigointinsa.
Kukaan ei tuntenut väsymystä. Koska vaara oli ohi ja jännitys laukesi, oli aika yrittää muistella, mitä noiden tuntien aikana todella tapahtui. Nyt oli kuitenkin tärkeää hyödyntää tämä hengähdystauko. Yritimme saada radiopuhelimella yhteyttä Vasaan tai jäänmurtaja Voimaan, mutta emme saaneet yhteyttä.
Aika kului ja kello oli 5 aamulla. Sitten taas kuului kanuunalaukauksia, mutta se ei koskenut meitä. Tällä kertaa ampumakohde oli yksi Vihurin laivoista, joka oli matkalla Vaasaan vehnälastissa. Laiva ei koskaan päässyt perille.
Myöhemmin aamulla näimme lentokoneen, joka oli matkalla suoraan meitä kohti lännestä. Oletimme heti, että se oli vihollisen lentokone. Monet meistä hyppäsivät jäälle päästäkseen pois tulivuoresta, joka tulisi meidän meidän tankkerista. Onneksi lentokone ei ollut vihollisen. Kun he lensivät meidän ylitse, he tervehtivät heiluttaen käsiään. Saatoimme huokaista helpotuksesta. Kapteeni kommentoi tapausta, että jos laivaan olisi osuttu, niin laiva olisi luultavasti räjähtänyt tuhanneksi kappaleeksi.
Kello 12 jäänmurtaja Voima tuli auttamaan meitä ja jatkoimme Vaasaan. Vallgrundin ulkopuolella kaksi sotilasta tuli jäälle luoksemme ja sanoi, että Vaasassa on ilmahälytys. Jatkoimme kuitenkin ja kun pääsimme lähemmäs satamaa, näimme 8-9 konetta, jotka olivat jo pudottaneet pomminsa ja lensivät etelään. Se oli ensimmäinen pommi-isku Vaasassa ja kuulimme myöhemmin, että useita ihmisiä kuoli.
Kun Suomen ja Venäjän välinen sota päättyi vuonna 1944, suomalaiset ja venäläiset tankkerit alkoivat kuljettaa yhdessä öljyä ja ruokaa Venäjän Itämeren laivastolle.
Eräs amiraali tuli tarkastamaan ja järjesti tankkerialusten päälliköille juhlat. He söivät ja joivat, ja kun amiraali oli hieman humalassa, hän alkoi kertoa talvisodasta. Hän kertoi olleensa sukellusveneen kapteenina Pohjanlahdella ja hän oli upottanut useita laivoja Porin ja Vaasan edustalla. Hän kertoi myös ampuneensa pientä tankkeria Vaasan edustalla, mutta ei ollut onnistunut saamaan osumia siihen. Silloin kapteeni Vilhula kertoi amiraalille, että hän oli ollut tankkerin kapteeni. Amiraali hyppäsi ylös ja halasi Vilhulaa ja sanoi: Silloin olimme vihollisia ja nyt olemme ystäviä.