Teksti ja kuvat Hannu Tikkanen

Text och foton Hannu Tikkanen

Vuodet eivät ole veljeksiä – etenkään talvisin. Tästä pitää osaltaan huolta myös ilmaston muutos, mikä on nostanut vuoden keskilämpötilaa ja äärevöittänyt sääilmiöitä. Nämä muutokset näkyvät selvimmin meillä alkutalven kuukausina.  Vaikka Suomen keskilämpötila on noussut noin 2 C  reilussa sadassa vuodessa, on joulukuun lämpötila noussut peräti 5 C. Tämän voi havaita etenkin avovesikauden jatkumisena ja lumen vähyytenä ulkosaaristossa. Laineiden liplatus yli vuoden vaihteen on nykypäivän uusi normaali. Tankar-friikille tämä tietää veneilykauden jatkumista useammalla kuukaudella verrattuna vanhaan aikaan. Joka kuukausi on Tankariin päästävä ja yhä useammin se tietää veneen laskua Trullevin nokalta ja saareen seilaamista pikkupaatilla jäitä kierrellen. Toistaiseksi vain yhden kerran tämä on ollut mahdollista vuoden jokaisena kuukautena – harvinaista nykypäivänä, mutta tuskin muutaman vuosikymmenen kuluttua

Åren är inte bröder- speciellt inte vintertid. Det sköter delvis klimatförändringen om. Årets medeltemperatur har stigit och gjort väderfenomenen extremare. Dessa förändringar märks tydligare under vinterns första månader. Även om Finlands medeltemperatur har stigit ca 2 C under dryga hundra år, så har temperaturen i december stigit med 5 C. Det här kan man notera speciellt genom att det är längre öppet vatten och mindre snö i yttre skärgården. Vågskvalp efter årskiftet är nuförtiden det nya normala. För Tankarfreakar innebär detta att båtsäsongen fortsätter med flera månader jämfört med förr i tiden. Varje månad vill man ta sig ut till Tankar och allt oftare betyder det att man lägger båten i havet från Trullö udden och så far man med liten båt mellan isflaken. Tillsvidare har detta att med båt ta sig ut under årets alla månader varit möjligt endast en gång – ovanligt i våra dagar , men knappast mera efter några årtionden.

Alkuperäinen luonto ei tästä talvien leudontumisesta kiitosta jaa – monille lajeille tämä tietää elinolosuhteiden rajua muutosta ja väistämättä myös paikallista sukupuuton uhkaa. Luonto ei pysy rajun ja nopean muutoksen tahdissa. Esimerkkinä tästä ovat metsäjänikset, jotka lumettomassa mustassa maastossa loistavat valkoisina luullen olevansa suojavärinsä turvaamina – niin kuin ovat olleet vuosituhansia. Tämä konkretisoitui hyvin vuonna 2008, kun Helsingin yliopiston rengastustoimiston johtaja Pertti Saurola vietti synttäreitään paossa Tankarissa. Venematkalla saareen kehuin saaren jäniskantaa mainioksi, koska syksyllä saareen oli jäänyt parikin jänispoikuetta – ”vaikka et lintuja tule montaakaan näkemään hyisessä saaressa, niin kesyistä metsäjäniksistä tulet saamaan kivoja kuvia” -totesin Pertille.. Mutta kuinkas kävikään – Pera ei nähnyt ainuttakaan elävää jänöä – vain kookkaan  naaras kanahaukan, jolle nämä valkeat pupujussit olivat olleet helppoa saalista. Metsäjänis onkin jo saaristosta häipynyt lähes tyystin ja korvautunut Tankarissakin rusakoilla.  Samasta syystä vahvat saariston riekkokanat ovat vain muisto.

Den ursprungliga naturen tackar inte för att vintrarna blir mildare – för många arter betyder detta kraftiga förändringar i levnadsvillkoren och även lokal utrotning. Naturen klarar inte av de kraftiga och snabba förändringarna. Ett exempel på detta är skogshararna, som i den snöfria mörka terrängen lyser vita och tror sig vara skyddade av sin skyddsfärg- såsom de varit i årtusenden. Detta konkretiserades klart under år 2008 , då ringmärkningsbyråns chef Pertti Saurola från Helsingfors Universitet firade sin födelsedag i skymundan på Tankar. Under båtfärden ut till holmen skröt jag  på öns bestånd av harar, för på hösten hade två harkullar blivit kvar på  holmen: Även om du inte kommer att se många fåglar på den frusna ön, så kommer du att få trevliga bilder av tama skogsharar, konsterade jag. Men hur det gick det – Pera såg inte en enda levande hare – bara en stor duvhök, för vilka de vita hararna hade varit ett lätt byte. Skogsharen har nästan försvunnit från skärgården helt och ersatts av fältharar också på Tankar. Av samma orsak är skärgårdens livskraftiga ripor endast ett minne blott.

Mikä vetää talviseen, hyiseen Tankariin?  Päällimmäisenä mieleen nousevat ahtojäät. Harva asia talvisessa luonnossa on niin kuvauksellinen kuin auringon kilon turkoosiksi värjäämät, päällekkäin ajautuneet jäätelit tai monumentaaliset, uloimmille matalikoille tai kiintojään rajalle ahtautuneet jääröykkiöt. Muutamien metrien korkuisia muodostumia löytyy Tankarin tai lähiluotojen rannoilta joka talvi, mutta korkeat, jopa pienen kerrostalon korkuiset röykkiöt ovat harvinaisia sattumusten summia.  

Jäät ovat Tankarin takana läpi talven liikkeessä. Maisema voi olla muutaman viikonkin täysin vakaa, mutta kovan lounatuulen myötä jääkenttä lähtee liikkeelle, repeilee ja pian voi valkean ahtojääkentän tilalla olla lähes silmän kantamaton railo ja seuraavana päivänä tuulen käännyttyä lännelle luotojen rannoilla on jälleen uusi veistosnäyttely.

Jos vain on mahdollista olla yötä saaressa kuulaina talvipäivinä, voi päästä kuulemaan jäiden laulun. Kun pakastuva ilta saa supistuvan kiintojään halkeilemaan, syntyy kiintoisia ujelluksia ja vonkuilua, kuin konsanaan valaiden laulua.

Vad är det som lockar till vintriga, frusna Tankar? I första hand kommer jag att tänka på packisen. Det finns knappast något så fotovänligt i naturen som de isblock som trängts på varandra och som färgats turkos av solens strålar eller de monumentala vallar som trängts ihop vid randen av fastis eller på de yttre grunden. Några meter höga formationer hittas vid Tankar eller på närbelägna holmar varje vinter, men riktigt höga isvallar, som ett mindre höghus, är sällsynta tillfälligheter. 

Isarna bakom Tankar är hela vintern i rörelse. Landskapet kan vara stabilt några veckor, men med hård nordvästlig vind börjar isfältet röra på sig, spricker upp och snart kan det istället för vit packis finnas en öppen ändlös råk och när vinden följande dag blir västlig så finns det på kobbarnas stränder en ny statyutställning. 

Om man bara har möjlighet att övernatta på ön under klara vinterdagar, kan man få höra isarnas sång. På kvällen då det blir kallare krymper fastisen och spricker upp, det uppstår intressanta läten; klagande och  ylande läten som när valarna sjunger.

Hannu Tikkanen, teksti ja kuvat

översättning Kristina Klingenberg

Leave A Comment